Start /  Bloggar /  DIK Bloggen /  Kulturarvisering, risk och välstånd
12 2016
OKT
Det gamla sjukhuset i Valencia

Det gamla sjukhuset i Valencia
Foto: Pavel Dudek, shutterstock

Vad är ett kulturarv? När vi slutat diskutera det, så har en viktig del av det toleranta och öppna samhället gått förlorat. DIK:s utredare Stina Hamberg har varit på konferens och lyssnat på spännande diskussioner.

ENCATC

är ett nätverk bestående av drygt 100 medlemsorganisationer och yrkesaktiva i över 40 länder som är engagerade i utbildning och forskning inom Cultural management och policy. DIK har varit medlem i många år och Bo Westas, utredare på DIK, skrev nyligen i en av deras publikationer, ENCATC Scholar The fourth industrial revelution is here >>

 

Jag är nyss hemkommen från ENCATC:s årskonferens i Valencia, som i år hade temat Cultural Management Education in Risk Societies – Towards a Paradigm and Policy Shift?

Inför och även under delar av konferensen undrade jag vad ett Risk Society är och jag blev inte riktigt klar över det förrän jag satte mig ner med den till engelska översatta och delade artikeln som var konferensens keynote, och hölls av Antonio Ariño Villaroya, Vice Chancellor for Culture and Education, University of Valencia.

Teorier kring ’risk society’ lanserades på 80-talet av ett antal sociologer, bland andra Ulrich Beck. Teorin beskriver ett samhälle där välståndsökningar, produktion av välstånd, alltid återföljs av produktion av risk. Risken kan ses som en bieffekt eller en biprodukt av välståndet. Vi lever alltså idag i ett risksamhälle och som dessutom numera alltmer blir ett digitalt risksamhälle.

Att skapa ett kulturarv

Inom denna ram diskuterades utbildning kring projektledning inom kulturarvsområdet samt forskning kring allt från Creative cities till seminarium om Enviromental Discourse, Heritage and Cultural Management. Det senare hittade jag till och fick ta del av en mycket intressant diskussion som handlade om hur något får status som kulturarv. Albert Moncusí Ferré, Associate professor vid University of Valencia, diskuterade ”skapandet av kulturarv” och framhöll det som viktigare att problematisera och diskutera snarare än kulturarvet i sig. Han och hans forskarteam har utvecklat ett nytt begrepp, heritagzation som blir ett sätt att sätta ord på den process som sker när något får status som kulturarv. En intressant diskussion följde där den ständigt ökade mängden av vad som ges status som kulturarv togs upp och problematiserades, bland annat genom uttalandet att ”kulturarv är vanligtvis en fråga hegemoni”.

Vävs ihop med utnyttjande

En annan viktig aspekt på vad vi betraktar som kulturarv och hur vi använder kulturarv kopplat till turism diskuterades. Där menades att det är viktigt att se att cultural management inte enbart är en fråga för marknaden, till exempel att locka turister och öka en regions attraktivitet. För vi kan inte sälja allt, och exemplet med de så kallade giraffkvinnorna från Burma togs upp. I det exemplet syns tydligt komplexiteten där kulturarv, förtryck, mänskliga rättigheter, etik, ekonomi, turism och utnyttjande vävs ihop. Problematiken illustreras i en artikel, publicerad i Expressen 2008.

Jag deltog även vid ett seminarium som hölls under rubriken A Strategy för the European Cultural Heritage in the 21th century. Clarie Giraud-Labalte, Art historian, Cultural Heritage Expert, Emeritus Lecturer, Frankrike, inledde seminariet med att beskriva den politiska diskussion och de deklarationer och steg som lett fram till att kulturarvsfrågor idag finns på EU:s agenda. Diskussionen som följde hade kunnat vara en del av den museidebatt som samtidigt pågick i svenska tidningar, där förslaget angående Världskulturmuseerna fungerat som ett startskott.

Hur det hänger ihop

Under seminariet lyftes delvis samma frågor som behandlats på svenska tidningssidor. Bland annat konstaterades att dagens problem med kulturarvet inte handlar om management utan är ontologisk, det vill säga hur vi anser att världen hänger ihop, hur vi skapar reda i den och hur vi identifierar olika fenomen. Den utveckling vi kan se med ökande populism och vetenskapsförakt (tex inför Brexit-omröstningen och nu i presidentvalet i USA) visar hur människors uppfattning om världen och hur den hänger ihop blir allt mer splittrad.

Kulturarvet används på flera håll i nationalistiska syften för att stärka/skapa identitet och känslan av att höra till etcetera. I denna kontext framställs ofta kulturarvet som något statiskt. Vad seminariet verkade rörande överens om var att kulturarv alltid kommer att vara en arena för konflikter. I ett pluralistiskt samhälle kommer åsikterna om vad som har ett högt kulturhistoriskt värde och vad som inte har det alltid att skilja sig åt och det kommer förändras över tid.

Diskussionen går vidare

Och det menar jag är något att vara rädda om, för så snart vi har slutat diskutera om vad som är kulturarv, vad som gör att något är att betrakta som kulturarv så har en viktig del i ett tolerant och öppet samhälle och öppenheten inför en ständigt föränderliga identiteter gått förlorat. 

Kommentarer:

  1. Inga kommentarer sparade.

    Bli först med att kommentera artikeln ovan!

 

Lägg till ny kommentar:

Prenumerera på kommentarer
DIK:s kommentarspolicy