Anna Troberg: "Demokrati är inte något man firar med att rösta en gång vart fjärde år"

Almedalsveckan står runt hörnet och ordförande Anna Troberg passar på att resonera kring demokrati och yttrandefrihet.

Första veckan i juli förvandlas Visby till tyckar-Sveriges absoluta epicentrum. Alla med en åsikt de tycker att alla andra borde hålla med om vallfärdar dit. I år mer än någonsin. Det är nämligen inte bara valår. Almedalsveckan firar dessutom 50 år.

Almedalsveckan är på många sätt fantastisk. Idén om att samla personer och organisationer på en liten avgränsad plats för att under några intensiva dagar diskutera högt och lågt är i grund och botten genial och rymmer enorma demokratiska möjligheter. 2017 genomfördes hela 4062 programpunkter. Faktum är att Almedalsveckan är en så unik företeelse att den genom åren rönt stort internationellt intresse.

Samtidigt har jag under de år – tolv, om jag räknat rätt – jag besökt Almedalsveckan sett de demokratiska möjligheterna krympa i samma takt som evenemanget i sig vuxit. Många beskriver Almedalsveckan som en folkfest för demokratin och det är den – under förutsättning att man lägger samma begränsade innebörd i ordet demokrati som antikens atenare gjorde.

Med undantag för några tv-sända partiledartal når Almedalsveckan i huvudsak en ganska liten exklusiv skara som råkar ha en arbetsgivare som är villig att budgetera för en Visby-tripp. Helt vanliga engagerade människor är välkomna, men det är få som i realiteten har möjlighet att lägga en halv månadslön på resa och en veckas boende i Visby. Det är problematiskt att en vecka som är tänkt att inkludera de facto snarare får en majoritet att känna sig exkluderad.

Ett annat problem är hur Almedalens mer ökända besökare hanteras. Det råder konsensus om att man ska vara upprörd över dem. Det uppstod en allmän upprördhet när ett par hundra Sverigedemokrater för några år sedan invaderade Visby i gula t-shirts med ett blått Jimmie-fejs på. Ett par år senare var de vardagsmat och den allmänna upprördheten riktades istället mot något hundratal anhängare till Svenskarnas Parti. 2017 hade Svenskarnas Parti packat ihop och den allmänna upprördheten riktades mot Nordiska motståndsrörelsen. I år kommer de igen. Var är debatten om det? Problemet är att den allmänna upprördheten tycks vara tämligen konstant, medan objektet för den hela tiden flyttar fram sina positioner.

I min värld är yttrandefriheten i det närmaste helig. De få inskränkningar som finns i lagen räcker gott. Man får uttrycka hur märkliga åsikter som helst, så länge man inte förtalar, hotar eller uppmanar till våld. Det lämnar naturligtvis gott om utrymme för att helt inom lagens ramar bli kränkt, men det får vi tåla. Det är priset för att vi får åtnjuta en rad rättigheter som är centrala för det sunda demokratiska samhället.

När gränserna överträds måste det dock få konsekvenser. Förra året tillbringade NMR Almedalsveckan med skadegörelse, nazihälsningar, att störa andras evenemang, uppträda extremt hotfullt och att hetsa mot nya svenskar, människor med funktionsvariationer och hbtq-personer – kort sagt en diger samling lagöverträdelser som av outgrundliga skäl fått förvånansvärt få (om ens några) rättsliga efterspel. Det är inte okej och det tyckte uppenbarligen inte Tekniska nämnden på Gotland heller. De hindrade därför NMR från att hyra mark i Visby under årets vecka. Men, det var bara ett tillfälligt bakslag för nazisterna. Polisen har nu beviljat NMR rätt att använda talarplatsen i hamnen en timme om dagen, tre dagar i sträck. Det betyder att de i år har mer tid och resurser att lägga på att drälla runt på stan och hata och hota och göra Visby otryggt för alla andra. Detta måste få ett slut.

Yttrandefriheten är inte bara friheten att säga (nästan) vad man vill. Den är också ett gemensamt ansvar att protestera och erbjuda upplysning varje gång vi stöter på någon vars resonemang brister i vett, sans och allmän empatisk förmåga. Med varje gång menar jag på jobbet, vid fikabordet, på släktträffen och alla andra ställen där människor möts – till exempel även i Visby den första veckan i juli varje år.

Det har börjat växa fram mindre lokala varianter av Almedalsveckan runt om i landet. Det är mycket bra. Dels för att det i längden kommer att göra Almedalsveckan bättre, men också för att det är viktigt att den typ av samtal som förs i Almedalen kommer så nära dem de berör som möjligt. Demokrati är ju inte något man firar med att rösta en gång vart fjärde år. Demokrati är en aktiv livsstil.

I år bidrar DIK till demokratin genom att tillsammans med Svensk biblioteksförening under Almedalsveckan presentera en rapport om hur mycket det skulle kosta att bemanna skolbiblioteken. Varför? För att bemannade skolbibliotek rustar våra barn och ungdomar väl, så att de tryggt kan navigera i en värld med ett osunt elastiskt förhållande till sanningen.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK