Anna Troberg: "Vi är i dag märkligt bortkopplade från vår historia"

Anna Troberg

Samhället borde satsa på de kompetenser som tar hand om och tillgängliggör vår historia. Det skriver ordförande Anna Troberg mot bakgrund av Skolverkets förslag att svenska skolelevers historieundervisning ska börja i Norden på 800-talet.

I begynnelsen var vikingarna. Det är en historieskrivning som torde falla allsköns närodlade nyanser av brunt i smaken. Någonstans i Sölvesborg sitter antagligen kommunstyrelsens ordförande och sliter sitt hår över att hon inte kom på idén att rationalisera bort några tusen års mänsklig historia till förmån för det rent nordiska helt själv. Men icke. Det var – trumvirvel – en svensk myndighet.

Skolverket har nämligen skickat ut ett förslag till reviderad skolplan på remiss. Man har analyserat hur antalet undervisningstimmar korrelerar till mängden information som ska förmedlas under dem. Slutsatsen är att det råder ”stoffträngsel”, det vill säga att det finns för mycket historia för mängden undervisningstimmar. Med tanke på att historiekunskap är vital för att kunna både tolka och förstå sig själv och samtiden i ett större sammanhang, vore den rimliga lösningen naturligtvis att utöka antalet undervisningstimmar i historia. Skolverket har dock en mer radikal lösning. Man föreslår alltså att historien – vad svenska skolelever anbelangar – ska börja i Norden på 800-talet.

Tyvärr är detta inte en enskild vurpa. Vi är i dag märkligt bortkopplade från vår historia. Samhället borde satsa på de kompetenser som tar hand om och tillgängliggör vår historia, men humaniora för en tynande tillvaro i skuggan av de betydligt mer välfinansierade tekniska utbildningarna. Samhället borde satsa på våra minnesinstitutioner, men de är sedan lång tid gravt underfinansierade. Biblioteken går på knäna. Kulturarvsinstitutioner likaså. Viktiga kompetenser rationaliseras bort. Riksrevisionen höjde till exempel i början av året en röd varningsflagg om att centralmuseerna inte har tillräckliga resurser för att förvalta sina samlingar på ett fullgott sätt.

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. För att undvika kollektiv minnesförlust nu och i framtiden måste vi ta väl hand om våra gemensamma minnen, vårt kulturarv. Nyligen träffade jag och DIK:s utredare Mikael Nanfeldt arkivutredningens särskilde utredare Lars Ilshammar och diskuterade arkivens roll. Det blev ett intressant samtal där vi talade om just detta och mycket annat.

DIK lyfte en rad centrala frågor. Bland annat talade vi om behovet av att stärka Riksarkivets roll som centralt stöd för andra arkiv runt om i landet och behovet av goda möjligheter till kompetensutveckling för landets arkivarier. Vi pratade också om det stora behovet av finansiering av digitalisering av kulturarvet och om vikten av att harmoniera arkivlagen med biblioteks- och museilagen genom att även i denna föra in en ändamålsformulering som lyfter arkivens roll för det demokratiska samhällets utveckling och kunskap.

När kriget om informationen rasar omkring oss är det till syvende och sist minnesinstitutionerna som är strävpelarna som håller hela samhällsbygget samman. Utan deras arbete drabbas vi av kollektiv minnesförlust och blir lätta byten för de som sprider desinformation för sin egen vinnings skull. Dessvärre lever vi – trots en reell hotbild som de flesta tycks vara eniga om – i en tid då den politiska viljan att finansiera det viktiga arbetet med att finna, bevara, tolka och tillgängliggöra vårt kulturarv i stort sett är lika med noll. Det är lätt att leverera fina ord från en talarstol, men siffrorna i kulturbudgeten talar sitt tydliga språk.

Allt detta låter naturligtvis dystert. Det är dystert. Men, vi är många som på olika sätt arbetar för att putta utvecklingen åt rätt håll och tillsammans kan vi göra stor skillnad. Det är viktigt att sätta press på politiker, att ge inspel till relevanta utredningar, att aldrig tröttna på att förklara varför minnesinstitutionerna och alla de kompetenser som finns på och kring dem är oumbärliga för ett fritt demokratiskt samhälle.

Ett mycket konkret och fint exempel på vad man kan göra är initiativet Konserveringens dag som gick av stapeln den 13 oktober. Det är ett internationellt initiativ som i Sverige plockats upp av engagerade konservatorer som vill göra skillnad för sin yrkesgrupp, sitt ämnesområde och för alla de som på olika sätt njuter frukten av deras arbete. Besök deras hemsida och låt dig inspireras!

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK