Anna Troberg: Vi måste skapa en hållbar kommunikationsbransch

Hur vi kommunicerar har förändrats mycket och snabbt. Kommunikation ställer nya krav, både privat och i arbetet. DIK:s senaste rapport visar en spretig och problematisk kommunikationsbransch.

Det är femtio år sedan två datorer för första gången kommunicerade med varandra och därmed lade grunden för det vi i dag kallar internet. Det fick en del skribenter på och utanför nätet att fundera på om det ändå inte var bättre före internet när vi – enligt dem – faktiskt pratade med varandra. Personligen är jag övertygad om att internet gjort världen betydligt bättre och att vi faktiskt kommunicerar mer med varandra än vad vi någonsin gjort. Men, vi gör det – åtminstone delvis – på helt nya premisser. Framför allt kommunicerar vi med människor vi aldrig skulle ha bytt ett ord med för ett halvt sekel sedan och det är mycket bra.

Med det sagt, så ställer dagens enorma informationsflöden högre krav på oss. På ett personligt plan betyder det att vi måste lära oss att skilja på bra och dåliga källor och att inte okritiskt dela vidare sådant vi råkat snappa upp någonstans. På ett professionellt plan betyder det att för att nå fram till mottagaren – oavsett om det handlar om kommersiella erbjudanden, opinionsbildning eller viktig samhällsinformation – krävs allt från skribenter, illustratörer, designers till kommunikatörer, strateger och många andra kommunikationskompetenser. Bra kommunikation uppstår inte ur intet.

DIK organiserar de som arbetar med kommunikation på ett eller annat sätt. För att få en tydligare bild av kommunikationsbranschens alla delar och de utmaningar som finns har vi bett våra medlemmar att besvara en rad centrala frågor. Svaren redovisas nu i rapporten: ”Kommunikation på olika villkor – flexibilitet, obetalt arbete och kompetensflykt”.

I rapporten framträder en bred och spretig bransch och en yrkesgrupp som finns i alla sektorer i samhället. De över 1500 respondenterna angav nästan 500 olika titlar. Var tredje angav att hen arbetar som kommunikatör, men majoriteten har helt andra arbetsuppgifter inom kommunikationsområdet. De som svarat arbetar i privata företag, stat, kommuner, regioner, samfund och ideella organisationer. En del är anställda, andra är egenföretagare eller egenanställda.

I stort kan vi konstatera att över 70 procent upplever att de har en ganska eller för hög arbetsbelastning och att över hälften uppger att stress på arbetet påverkar privatlivet en eller flera gånger i veckan. Nära två av tre upplever att de jobbar mer än vad de får betalt för. Det är inte svårt att se att detta riskerar att leda till ohälsa. Det är oroväckande.

Generellt är arbetsvillkoren sämre i den privata byråbranschen vilket ofta sammanfaller med en brist på kollektivavtal. Många kring fyrtio väljer att lämna byråbranschen till förmån för till exempel inhousebyråer, marknadsavdelningar eller kommuner och regioner, och anger dåliga arbetsvillkor som den främsta orsaken. Det är en dyrköpt kompetensflykt som drabbar arbetsgivarna hårt. Här skulle ett kollektivavtal kunna vara ett stöd som skapar bättre arbetsvillkor och förutsättningar för att kunna behålla kompetens.

Samtidigt vet vi att kommunikatörer i samhällets tjänst – de som arbetar inom stat, kommun och region – brottas med sina egna problem. De tvingas alltför ofta att försvara kompetensens existensberättigande för chefer, kolleger och allmänhet. Ett aktuellt exempel är kommunikatörerna inom Göteborgs stad, som om och om igen tvingats utstå offentliga attacker utan saklig grund – eftersom kunskapen om allt det man bidrar med generellt är alldeles för låg.

Bilden av kommunikationsområdet är i dag alltför grund och måste både breddas och fördjupas. Först då kan vi tillsammans skapa en i alla avseenden hållbar bransch, både för anställda och arbetsgivare.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK