Kulturen en viktig del i att nå målen för Agenda 2030

Kunskapen som finns inom kulturområdet måste tas tillvara om målen för Agenda 2030 ska uppfyllas, det skriver DIK:s utredare Mikael Nanfeldt.

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling den historiska resolutionen Agenda 2030 för en global hållbar utveckling. I korthet innebär agendan att FN:s alla 193 medlemsländer har förbundit sig att arbeta för att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030, och för att nå dit har man formulerat 17 mål och 169 delmål. Som en del i Sveriges genomförande av Agenda 2030 tillsatte regeringen i mars 2016 en delegation med uppgift att stödja och stimulera arbetet, i mars 2019 lämnade denna in sitt slutbetänkande till regeringen.

DIK har i början av juni lämnat in sitt yttrande till regeringen med några synpunkter på delegationens slutbetänkande. Mycket förenklat kan man säga att DIK finner det ytterst angeläget att det sker ett samlat och måldrivet arbete för att nå målen i Agenda 2030, och ser att DIK:s medlemsgrupper genom sin stora kompetens kan göra betydande insatser i det arbetet. Ska man nå det delegationen formulerar som nödvändigt, en genomgripande förändring från individnivå till samhällsnivå, så kommer det att kräva allas gemensamma arbete mot samma mål.

Utgångspunkten i Agenda 2030 är en bred definition av begreppet hållbar utveckling som inkluderar långt mer än de strikt miljömässiga aspekterna. Det stora flertalet av huvudmålen är direkt eller indirekt beroende av aktiviteter inom information, kommunikation, lärande, kunskapsutveckling, jämlikhet och jämställdhet. Det är områden som har en tydlig relation till de verksamheter som en majoritet av DIK:s medlemmar arbetar inom. DIK:s medlemmar är experter på dessa frågor.

Delegationens slutbetänkande handlar om hur det framtida arbetet med Agenda 2030 bör organiseras för att nå framgång. Utredningen kan enkelt beskrivas som både en kartläggning av de aktörer som bör ha en påverkan i det fortsatta arbetet och en förslagskatalog på hur dessa ska samverka. Som så ofta när man läser en statlig utredning får man ägna sig en del åt att läsa mellan raderna, det är alltid i mellanrummet som den faktiska kritiken finns. Så är också fallet med Agenda 2030 och Sverige: Världens utmaning – världens möjlighet, hela utredningen präglas av en ytterst mild ton. Delegationen konstaterar i den inledande sammanfattningen att den globala utvecklingen går i både positiv och negativ riktning. Och fortsätter; om ”viljan finns och länder enas, eller när breda och långsiktiga överenskommelser kan nås mellan och inom länder, kan en verklig samhällsomställning åstadkommas”. Men, konstaterar delegationen, det händer tyvärr inte idag, och skriver att regeringen måste vara mer tydligt drivande och ta den samlande ledarrollen. Framgång i arbetet med Agenda 2030 kräver mer än vad som sker idag, det förutsätter dialog, ett inkluderande arbetssätt och målorienterad styrning. Organisatoriskt är förutsättningarna bra i Sverige, det finns en välutvecklad myndighets- och förvaltningsstruktur, bestämda former för hur arbetslivet organiseras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och ett mångfasetterat och aktivt civilsamhälle. DIK instämmer med utredningens övergripande synpunkt om samordning, dialog, gemensamma överenskommelser, tydliga mål och regelbunden utvärdering om verklig förändring ska hända.

En invändning som DIK har yttrat mot utredningen är att den är väl allmän i sin skrivning. Med tanke på de närmast gigantiska utmaningar som Sverige och hela världen står inför när det gäller hållbar utveckling, så hade det underlättad förståelsen om man hade tillåtit sig att vara mer konkret. Genom tydliga exempel går det att öka kunskapen om vad som måste göras och hur det kan göras. Man ska aldrig underskatta de goda exemplens makt. Exempel, små som stora, från individ till samhällsnivå, är källa till både kunskap och inspiration. Att åstadkomma en global hållbar utveckling är en fråga så väldig att man inte riktigt vet var man ska börja, och det är nog en känsla som går från individnivå till högsta samhällsnivå.

En annan kritisk reflektion DIK har gjort, och kommenterat, är att man i de stora statliga utredningarna ”glömmer” bort kulturområdet, om det inte är kulturdepartementet som är uppdragsgivaren förstås. Det är märkligt att man 2019 inte har kommit längre i sin förståelse av vad kulturen på olika sätt gör i samhället: från konstnärlig upplevelse till infrastrukturomvandlade insatser, från individuellt skapande till samhällsövergripande utveckling. Ett exempel från vår samtid som på ett enkelt sätt visar hur DIK:s medlemmar kan åstadkomma förändring och positiv utveckling, är den omfattande diskussionen om desinformation, olika former av påverkanskampanjer och ett tilltagande kunskapsförakt som pågår idag. Olika instanser i samhället: myndigheter, forskare, debattörer ser den pågående utvecklingen som ett allvarligt hot mot vår demokrati. Därmed är den pågående utvecklingen också ett direkt hot mot Agenda 2030 arbetet. DIK har i sitt yttrande påtalat för regeringen att ska man nå framgång, stärka demokratin och nå agendans mål, måste man mobilisera de kompetenser som finns i samhället. DIK:s medlemmar och de verksamheter de arbetar inom – bibliotek, museer, arkiv och kommunikation – är experter och utgör en direkt motkraft mot negativa påverkanskampanjer. Det är dags att börja se detta faktum och satsa resurser.

Men det är bara ett exempel. Listan kan göras lång: segregation och utanförskap, demokrati och yttrandefrihet, jämlikhet och jämställdhet, delaktighet och inkludering, och kan bli längre än så. En stor del av DIK:s medlemmar arbetar med frågor som rör samhällets sociala hållbarhet, och där vardagen handlar om att ständigt fördjupa bilden av och utveckla allas vår kunskap om såväl den globala världens som det lokala samhällets utmaningar. Ska man åstadkomma verklig förändring i samhället måste man förstå betydelsen av museer, konsthallar, bibliotek, arkiv och historiska artefakter, media- och informationskompetens, förmedlings- och delaktighetskunskap, kommunikations- och dialogprocesser. Det är genom dessa kompetenser som vi, både som enskilda individer och samhälle, kan förstå och agera i relation till den förändring som sker nu och över tid. DIK:s medlemmar har just dessa kompetenser.

Därför har DIK i sitt remissyttrande skrivit att man måste resursmässigt stärka arkiv, museer, bibliotek och kommunikation. DIK menar att genom att ta tillvara den kunskap som finns inom kultur- och kommunikationsområdet kommer man väsentligt öka möjligheterna att nå agendans mål, stärka demokratin och åstadkomma ett mer jämlikt samhälle.

Mikael Nanfeldt, utredare

Läs hela remissyttrandet här.