På besök i framtidslabbet

Det digitala kryper närmare, så nära att vi snart inte kan skilja det från den fysiska verkligheten. Självkörande bilar, chip inbäddade i våra kläder och röststyrda prylar i våra hem – i livets alla delar sker en sömlös integration av det digitala. Men är vi villiga att acceptera så mycket teknik? Svaret verkar hänga samman med design.

Text: Gustav Berg  Foto: Kai Hattermann

Design Research Lab i Berlin känns inte alls som någonting som har med ett universitet att göra. Istället andas hela atmosfären, inredningen och alla medarbetare snarare startup och techföretag än Universität der Künste – Berlins konstuniversitet. Här förs tankarna snarare till Google eller Apple än till Humboldt eller Planck.

Forskningen som bedrivs här handlar om design – och om relationen mellan design och teknik – och många av projekten integrerar digital teknik i material och produkter. Tom Bieling är en av forskarna på labbet. Han säger att han inte är någon riktig tekniknörd, men det råder ingen tvekan om att han gillar att tänka stort när det gäller design och hur digital teknik kan integreras i vår användarupplevelse.

– När vi pratar om den digitala världen gör vi det som om den vore någonting avskilt från den vanliga världen. Ungefär som att vi skulle bo i den riktiga världen och att det sen också skulle finnas en digital värld – den virtuella världen och internet. Men det stämmer knappast längre, säger Tom Bieling.

Handsken känner av var på handen man rör och skickar sedan den informationen via Bluetooth till en mobiltelefon.

 

På sin vänstra hand har han en handske. Den påminner lite grann om någonting Michael Jackson skulle kunna haft på sig. Den är gjord helt i textil, mjuk och följsam. På baksidan sitter små silverfärgade pluppar – det är vibratorer – och på handleden en liten batterilåda som hålls fast med ett kardborreband. Det är den första prototypen av Lormhandsken – en produkt som Tom Bieling och hans team utvecklat som en del i sin forskning som handlar om design, teknik och handikapp.

– Handsken är ett kommunikationsverktyg för personer med dövblindhet, men den är inte som en fysisk apparat, som till exempel en telefon. Det är någonting som man har på sig, en wearable. Teknologin sitter inuti textilen och den är designad för att möta speciella krav hos en väldigt speciell grupp användare, säger han.

Det är inte svårt att förstå att personer med dövblindhet ofta är ganska isolerade från omvärlden. Helt dövblinda personer – de som alltså inte kan se eller höra alls – använder taktila teckenspråk för att kommunicera. Det fungerar genom att man rör vid varandras händer och bokstaverar ord. I Sverige utgår man från det vanliga teckenspråket – alltså samma språk som döva använder – och till exempel görs då bokstaven b genom tumme upp. Den som lyssnar känner sedan med sina händer vilken bokstav den andra tecknar.

Men i tyskland finns även ett annat taktilt teckenspråk – Lormalfabetet – och där tecknar och bokstaverar man istället i varandras handflator. Till exempel tecknar man bokstaven e genom att trycka längst ut på pekfingret, h genom att dra nedåt längs med lillfingret och s genom att teckna en cirkel i handflatan.

Det verkar omständligt, men Tom Bieling säger att de som behärskar språket är väldigt snabba och att till exempel simultanöversätta ett vanligt samtal inte är något problem. Problemen är snarare att ganska få kan Lormalfabetet och att dessa personer – bokstavligt talat – måste vara inom räckhåll för att kunna prata med varandra.

– Lormhandsken ändrar på allt detta. Som dövblind sätter man på sig handsken och bokstaverar sedan i sin egen hand. Handsken känner då av var på handen man rör och skickar sedan den informationen via Bluetooth till en mobiltelefon som man till exempel har i fickan.

Ju mer man tänker på det desto mer inser man att det digitala i grunden är väldigt materiellt.

 

I telefonen översätts informationen och skickas sedan som sms eller mejl eller sparas som vanlig text. Informationen kan också omvandlas till talad text. Så om man som dövblind går till bageriet kan man skriva in vad man vill köpa i sin handske och sedan hålla upp sin mobiltelefon som då talar i ens ställe.

– Tekniken fungerar också åt andra hållet. Om du vill säga någonting till mig kan du prata in ett meddelande på en telefon eller skicka ett mejl eller sms. Det översätts då i min telefon och skickas till min handske, som vibrerar.

Tom Bieling vänder på sin hand och visar baksidan. De små vibratorerna glänser. I den senaste modellen av Lormhandsken sitter vibratorerna på insidan av handen och den liknar också mer en pad – en centimetertjock vadderad dyna i handform – än en handske. Nästa version är planerad att bli någonting av ett mellanting av de båda versionerna – enkel att ta på sig men ändå ganska mjuk. Kanske som en pad som man kan rulla ihop.

– Handsken ger personer med dövblindhet åtkomst till den digitala världen, och de blir inte längre begränsade till sin lilla krets av Lormtalare. Istället tar användaren kontroll över sin egen situation och kan plötsligt bestämma vem den vill tala med, när den vill tala med någon och också vilken information den vill ta del av – till exempel böcker eller sidor på internet. För de här personerna handlar det om självständighet!

Handsken är ett av många exempel på vad den digitala utvecklingen kan betyda i det fysiska livet. En som forskat länge om den digitala utvecklingen är Mikael Wiberg, professor vid institutionen för informatik på Umeå universitet.

– Informationsteknik fram tills nu har egentligen varit system som byggt på representationer av saker i verkligheten. Till exempel har orderlagersystem visat representationer av varor ute på lagret, eller så har digitala system hos flygledare visat representationer av inkommande flyg.

Men nu, menar han, har vi gått in en ny fas av utvecklingen där tekniken manifesterar sig fysiskt, och där till exempel en självkörande bil är någonting i sig självt – inte bara en representation av verkligheten.

– Ju mer den digitala tekniken flyttar ut i vår vardag, desto svårare blir det att hålla isär vad som är digitalt och vad som är fysiskt. Inom forskningen, och i övrigt också, har man länge tänkt på tekniken som immateriell och ganska abstrakt. Vi har interagerat med det digitala genom en skärm som visat representationer och symboler av verkligheten. Men det där håller på att ändras, och ju mer man tänker på det desto mer inser man att det digitala i grunden är väldigt materiellt.

Att den digitala utvecklingen rör sig bort från skärmar betyder att vi kommer interagera med tekniken på nya sätt – till exempel genom att röra vid den eller genom röststyrning. Amazon Echo har funnits på marknaden sedan förra året, och nyligen lanserades Google Home. Båda är högtalare som man placerar hemma och som konstant avlyssnar sin omgivning efter frågor eller kommandon. Genom att inleda en mening ”Ok Google …” meddelar man sedan apparaten vad man vill: ”hitta ett recept på kladdkaka” eller ”släck ljuset i vardagsrummet” – varpå Google Home söker på nätet efter svaret och sedan läser upp det, eller bara gör det man bett om. Så plötsligt är den digitala informationen inte bara tillgänglig genom våra skärmar, utan är istället permanent närvarande – som en allvetande och outtröttlig butler. Eller som en permanent närvarande spion, som kritiker oroade över den personliga integriteten har kallat tekniken.

Det är vi som ska ta oss fram på bästa sätt, och hur världen är designad påverkar oss.

 

En annan teknik som definitivt blandar det digitala och den fysiska verkligheten är AR – augmented reality (på svenska: förstärkt verklighet). Tekniken lägger ett visuellt digitalt lager ovanpå det som vi ser runt omkring oss. Detta sker genom ett par glasögon eller genom kameran på mobilen och kan till exempel vara information i form av text eller en vägbeskrivning i form av en pil. Google var först med att lansera AR i en kommersiell produkt, men Google Glass blev en ordentlig flopp. Usel batteritid, begränsade funktioner och värst av allt – när man satte teknik i ansikten på folk mixtrade man med ett socialt kontrakt som ganska mycket handlar om ögonkontakt. Istället blev Pokémon Go den första framgångsrika produkten som byggde på AR – fast då så klart utan glasögon.

– Vi människor är väldigt känsliga för när någon bryter mot en social praktik, men samtidigt har vi vant oss vid att gå runt med mobiltelefoner i alla möjliga situationer. Vad man sen gör med den – pratar i den, läser mejl eller spelar Pokémon Go – det spelar ingen roll, säger Mikael Wiberg.

I dagsläget finns det flera stora aktörer som fullt ut satsar på AR. Microsoft Hololens går redan att köpa och Meta är på väg. Båda produkterna påminner visserligen om glasögon, men de har också något hjälmliknande över sig, och det är definitivt inte produkter som man går runt med på stan.

Användningsområdena sträcker sig från att hologram-telefonera (samtalet liknar plötsligt mer ett möte än ett telefonsamtal), plocka isär och manipulera tredimensionella virtuella objekt (förstora, byta ut eller måla om) eller till att bara kolla på tv – där man bland annat själv kan välja vinkel eller zooma in i bild.

När Meron Gribetz, grundare av Meta, tidigare i år höll ett uppmärksammat Ted-talk framhöll han att Meta-glasögonen tog användarna bort från den begränsande skärmen. Han menade även att användandet av Meta byggde på neurovetenskapliga principer, vilket gör interaktionen med det digitala självklar och intuitiv. Han lovade också att alla arbetare på Meta inom kort ska ha slängt ut sina skärmar. Men Mikael Wiberg är inte så säker på att skärmarna kommer försvinna så snabbt.

– Det är två utvecklingsspår och två paradigm som löper parallellt. I många fall kommer skärmen försvinna och vi kommer interagera med det digitala på helt nya sätt. Men då vi manipulerar information, till exempel vid bild- eller ordbehandling, kommer skärmen vara överlägsen.

I köket i Design Research Lab har diskmaskinen gått sönder och en hantverkare med ett stort skägg är på väg in under diskbänken för att reparera den. Köket är avskilt från labbets kontorslandskap med en glasvägg som är fullklottrad med skisser och anteckningar. Det känns nästan lite klichéartat, som ett obligatoriskt inslag på en high tech-arbetsplats – 90-talets whiteboardar har ersatts av glasskivor.

Sara Diaz Rodriguez är involverad i flera forskningsprojekt på Design Art Lab, främst kring smarta textiler – alltså textiler med ett extra användningsområde. Hon visar ett projekt som är ett samarbete med telekomindustrin – en jacka designad för arbetare inom industrin. Prototypen hon visar har sensorer insydda på armarna, på ryggen och på bröstet. I nacken, fastsydd på kragen, sitter en sensor som hon kallar ”det tredje ögat”.

– Det tredje ögat känner av om någonting närmar sig bakifrån. Till exempel om någonting trillar ner eller kommer emot en så kan jackan antingen vibrera, lysa upp eller ge ifrån sig ett varningsljud – beroende på hur man ställt in den.

Sensorerna på jackan kan också hjälpa arbetarna att navigera i de ofta enorma industrihallarna genom att den vibrerar åt det håll man ska röra sig åt – när vänster arm vibrerar ska man hålla vänster – och jackan visar alltså vägen genom direkt kontakt med användaren.

I rummet finns en mängd olika symaskiner och på ett bord står rullar med tråd. De känns som vanlig tråd – de är mjuka och i olika färger – men Sara sätter en magnet emot tråden och den fastnar. Hon berättar att trådarna är gjorda av metall – koppar, järn eller silver – blandat med organiskt material som till exempel ylle. De leder därför elektricitet och används för att koppla ihop de elektriska sensorer som ligger bakom den smarta användningen av plaggen.

Tillbaka i köket är diskmaskinen nu igång och hantverkaren försvunnen. Tom Bieling säger att det han gillar mest med sitt arbete är kombinationen av det teoretiska och det praktiska, och att sakerna de utvecklar i labbet är designade för att lösa verkliga problem i människors vardag.

– Vi är användarna i den här världen. Det är vi som ska ta oss fram på bästa sätt, och hur världen är designad påverkar oss. Det intressanta med design är inte den visuella estetiken, utan istället konceptet kring en viss sak. Hur allt är designat. Så frågan är hur framtidens digitala upplevelse kommer att vara designad. Kanske så att vi knappt kommer lägga märke till den alls?