Anna Troberg: "Klimatfrågan är i allra högsta grad en facklig fråga"

Anna Troberg porträtt

Ingen vet exakt hur klimatkrisen kommer att påverka framtiden, men att den kommer att påverka våra liv och vårt samhälle i grunden är uppenbart. Den kommer också att påverka de ekonomiska förutsättningarna för arbetsgivarna och i förlängningen också arbetstagarna, skriver DIK:s ordförande Anna Troberg.

I slutet av juli uppmanade Greta Thunberg och Fridays for Future den svenska fackföreningsrörelsen att ta ut alla sina medlemmar i en klimatstrejk den 27 september. Att mänskligheten står inför sin största utmaning tvistas det månne om på Twitter, men knappast bland de lärde. Läget är akut. Vi måste alla plocka fram verktygslådan och bidra till ett hållbart samhälle. Det gäller även fackföreningsrörelsen och DIK. En generalstrejk för klimatet är dock inte rätt väg att gå.

DIK anser, precis som de flesta andra fackförbund och centralorganisationer, att strejk är ett verktyg för konflikter mellan arbetsmarknadens parter och inte ett politiskt påtryckningsmedel. En strejk i fredstid och under pågående avtalsperiod skulle dessutom kunna försätta våra enskilda medlemmar i en mycket besvärlig situation gentemot arbetsgivaren. Därför kommer DIK, precis som de andra förbunden inom Saco, TCO och LO, inte att strejka för klimatet. Vi kommer istället att intensifiera arbetet för klimatet.

Klimatfrågan är i allra högsta grad en facklig fråga. Det är svårt att överblicka exakt vad klimatkrisen kommer att innebära på fem, tio, femton eller tjugo års sikt, men att den kommer att påverka våra liv och vårt samhälle i grunden är uppenbart. Den kommer också att påverka de ekonomiska förutsättningarna för arbetsgivarna och i förlängningen därmed också arbetstagarna. Därför har DIK och andra fackförbund ett ansvar för att agera.

För DIK:s del innebär det att förbundet i största möjliga mån försöker leva som vi lär, att vi uppmanar politiska beslutsfattare och arbetsgivarorganisationer att göra detsamma, samt att vi stöttar våra lokalfackliga i arbetet att påverka arbetsgivare lokalt.

DIK har under många år tagit grundläggande miljöhänsyn i sitt vardagliga arbete, både i stort och smått. Vi sköter allmänna hygienfaktorer som att sortera våra sopor och i möjligaste mån undvika engångsartiklar. Vi reser främst med tåg och bara undantagsvis – när kostnad eller tidsåtgång kräver det – med flyg eller bil. DIK:s kansli är till stor del möblerat med begagnade möbler – man måste inte alltid köpa nytt. För ett par år sedan fattades också beslutet att uteslutande bjuda på vegetarisk mat på kansliet och i samband med förbundskongressen. För DIK är det självklart att löpande se oss i spegeln och arbeta för att bli bättre även på den här fronten.

Förbundet har också utsett en expertgrupp som tittar på hur de yrkesgrupper förbundet organiserar kan bidra till att uppnå de hållbarhetsmål som FN satt upp i Agenda 2030. Expertgruppen har bland annat träffat Agenda 2030-delegationen och kommer att presentera sitt arbete längre fram. Det finns onekligen ett stort intresse för klimatfrågan bland DIK:s medlemmar och lokalfackliga och det måste förbundet hitta vägar att kanalisera inom ramen för det fackliga engagemanget. I dag lyfter facket löpande upp arbetsmiljön på agendan. Min förhoppning är att rörelsen lika framgångsrikt ska kunna bidra till att belysa andra miljöhänsyn. Till syvende och sist är ju även detta en fråga om trygghet på och utanför jobbet.

Klimatkrisen kommer inte att sitta och rulla tummarna och vänta tills vi människor spontant kommer på bättre tankar. Det är därför världen behöver envisa blåslampor som Thunberg och hennes vänner. Klimatkrisen kommer att tvinga oss alla att fundera, inte bara på hur vi agerar, utan också på vår egen identitet. Mycket av det vi människor i dag bygger vår identitet kring påverkar vår miljö negativt. Vi måste hitta andra sätt att vara, relatera och agera. Det är sannerligen tur att det finns ungdomar som orkar lägga tid och energi på att sparka oss där bak, så att vi faktiskt får tummen ur och skyndar på arbetet.

Alla kan inte göra allt och framför allt inte på samma sätt, men alla kan göra något. Fackföreningsrörelsens styrka i klimatfrågan är att vi är allestädes närvarande och för en ständig dialog med både politiska beslutsfattare och en majoritet av landets arbetsgivare – både på central och lokal nivå. Det händer saker i alla de här samtalen. De formar samhället vi alla lever i och gör stor skillnad till det bättre.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK