De statliga trygghetssystemen har under de senaste 30 åren urholkats. En grupp faller särskilt mellan stolarna; egenföretagarna. Det konstateras i DIK:s nya rapport "Den svenska egenföretagarmodellen", som även ger förslag på 10 steg mot en svensk egenföretagarmodell.
DIK har under flera år lyft behovet av vad vår förbundsordförande Anna Troberg kallat för en "svensk egenföretagarmodell". Anledningen är bland annat att egenföretagare, som utgör en växande grupp bland DIK:s medlemmar, ofta riskerar att hamna mellan stolarna, inte minst när allt inte går riktigt som en tänkt sig. I DIK:s rapport sammanfattas läget.
Tillsvidareanställningen är fortfarande norm
Egenföretagare har länge varit missgynnade i trygghetssystemen. Socialförsäkringarna är utvecklade med tillsvidareanställningen som norm och trots att egenföretagare betalar skatt precis som anställda är nyttjandegraden av de gemensamma försäkringarna väsentligt lägre. DIK har i tidigare utredningar visat att det framför allt beror på systemens
utformning och inte på att behoven skulle vara annorlunda, även om så är
fallet ibland.
Coronapandemin visade också med all tydlighet att gruppens svaga position får konsekvenser även på andra sätt. Hundratusentals personer med enskild firma stod utan vare sig inkomst eller stöd i ett halvår 2020 samtidigt som miljardsatsningar riktades mot större företag, egenföretagare med aktiebolag och anställda. Ensam är svag.
Egenföretagare – en heterogen grupp
En utmaning när egenföretagares situation diskuteras är att gruppen är mycket differentierad. De som driver eget återfinns såväl i toppen som i botten av inkomststatistiken. Den genomsnittliga livslönen för egenföretagare är 22 procent lägre vid pensionsåldern i jämförelse med dem som varit anställda, och över hälften av egenföretagarna arbetar fortfarande vid 69 års ålder att jämföra med anställdas elva procent.
Om egenföretagandet enbart vore baserat på ett aktivt och upplyst val av den enskilde hade den statistiken kanske inte varit ett problem, men så är inte fallet. Enligt statistik från Arbetsmarknadsekonomiska rådet är ungefär 20 procent av alla som driver eget så kallade nödvändighetsföretagare, vilket innebär att de om det var möjligt hellre skulle vilja ha en anställning. Det finns också anledning att tro att många företagare hankar sig fram under många år med förhoppningen om att inkomsterna ska öka, men att så i slutändan inte blir fallet. De arbetar ofta mer, men tjänar mindre än anställda.
Staten och parternas ansvar
Om egenföretagare ska få en fullvärdig plats i den svenska modellen, eller en egen svensk egenföretagarmodell, krävs det åtgärder inom såväl välfärdsstaten som inom partsmodellen. Att trygghetssystemen försvagats drastiskt under de senaste 30 åren får allvarliga konsekvenser för människor och det är där huvudproblemet ligger – statens reträtt och en allt mer bristfällig välfärdsstat kan inte arbetsmarknaden parter hållas ansvariga för – de kan bara driva på för förändring.
Individens ansvar
Om egenföretagare ska få en starkare röst och en bättre förhandlingsposition krävs organisering. Här behöver fackföreningarna skapa bättre förutsättningar, men ansvaret vilar också på individen. Ensam är inte stark och den relativa trygghet som svenska löntagare med tillsvidareanställning åtnjuter är resultatet av mer än ett århundrade av organisering, förhandlingar och hårt arbete. Andelen organiserade egenföretagare är väsentligt lägre än bland anställda vilket får tydliga konsekvenser.
10 steg mot en svensk egenföretagarmodell
1. De statliga trygghetssystemen behöver fortsätta att anpassas för egenföretagare – om likvärdighet inte uppnås måste gruppen kompenseras i form av sänkta egenavgifter.
2. Taken i socialförsäkringarna behöver höjas.
3. Förutsebarheten i de sociala trygghetssystemen måste förbättras.
4. Kunskapsnivån kring egenföretagande på myndigheter måste förbättras och informationen till egenföretagare om regler och förutsättningar förtydligas.
5. En större likvärdighet mellan bolagsformer bör uppnås – inte minst vad gäller sjukersättning, karens och sjuklöneansvar.
6. Det måste vara lättare att gå fram och tillbaka mellan företagande och anställningar – alla inkomster bör räknas in i SGI och arbetslöshetsersättning.
7. SGI ska kunna baseras på kommande intäkter om det är mer fördelaktigt för den enskilde, men en historisk bas-SGI bör finnas som miniminivå och bas under utredningstiden.
8. Även egenföretagare ska ha möjlighet till omställningsstöd i kriser eller under stora strukturomvandlingar.
9. Det fackliga medlemskapet ska vara lika attraktivt för egenföretagare som för anställda.
10. De kollektivavtalade försäkringslösningarna (sjukförsäkringar, inkomstförsäkringar och tjänstepension) som kompenserar för brister i socialförsäkringarna bör göras tillgängliga även för egenföretagare.
Läs rapporten i sin helhet.