Just nu pågår stora arbetsmarknadspolitiska förändringar som ett resultat av regeringsöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L. Det ska bli enklare att säga upp personal, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen ska trappas ned och fasas ut i snabbare takt. Parallellt med det har Arbetsförmedlingen fått mindre pengar och myndighetens uppdrag ska reformeras.
Ju längre tiden gått, desto tydligare har det blivit att förändringarna baseras på ideologiska och teoretiska antaganden, snarare än kunskap och behov. Ett tydligt exempel är ändringarna i Lagen om anställningsskydd (LAS) som ska göra det enklare och billigare att säga upp anställda, bland annat genom utökade undantag från turordningsreglerna. Det drivs igenom trots att vare sig fack eller arbetsgivare ser några behov av det. En rapport från PTK visar tvärtom att alla parter tycker att LAS fungerar bra.
Som förebild för ändringarna står en flexicurity-modell. Men man har bara tagit fasta på den del av ordet som syftar till ökad frihet för arbetsgivaren att säga upp anställda – flexi. Den andra delen – curity – som handlar om ökad trygghet och mer stöd efter uppsägning, verkar man inte vilja kännas vid.
Om flexicurity ska fungera behövs bland annat en stark arbetslöshetsförsäkring som ger tid att hitta ett nytt arbete som motsvarar individens kompetens och utbildning – inte bara ett jobb, utan rätt jobb. Men istället för att stärka tryggheten verkar inriktningen tvärtom vara att försvaga arbetslöshetsförsäkringen genom att den ska ”trappas ned samt fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”, som januariavtalet säger.
Att människor puttas ut ur de gemensamma trygghetssystemen löser inga problem. Risken är stor att kostnaden bara flyttas till kommunerna i form av mer försörjningsstöd. A-kassan har redan urholkats över tid eftersom ersättningen inte hängt med i löneutvecklingen. Idag ger den inte 80 procent av inkomsten som tanken var från början, utan i genomsnitt bara 60 procent. Istället för att försvaga den ytterligare behöver taket höjas och räknas upp i takt med inkomsterna. Villkoren måste också ses över så att den ger ett bättre skydd för de som har tidsbegränsade anställningar, jobbar deltid eller är egenföretagare och kombinatörer. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden.
En annan förutsättning för att människor ska komma i arbete är en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger hjälp att ställa om till nya jobb. Men även det har blivit lidande i och med den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Samtidigt som myndigheten börjat förbereda sig för reformeringen, har man fått kraftigt minskade resurser. Mängder av kontor läggs ned, nästan 2 000 personer har redan sagts upp och ungefär lika många har självmant valt att sluta.
Att det nuvarande systemet börjat monteras ned innan ett nytt finns på plats är allt annat än hållbart och resultatet är förstås mindre tid och resurser till stöd och insatser. Som alltid är det de mest utsatta grupperna som drabbas och effekterna har redan börjat synas i form av ökat försörjningsstöd.
Reformen har sedan start kritiserats av allt från arbetsförmedlare, experter och forskare, till kommuner och fackförbund. På sistone har det dessutom blivit smärtsamt tydligt att det inte heller finns något stöd i riksdagen för stora delar av förändringarna. Efter att Vänsterpartiet med stöd från Moderaterna och Kristdemokraterna nyligen hotade med en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern, har regeringen till stora delar gått dem till mötes. Tidsplanen för omgörningen förlängs, och regeringen har lovat både mer resurser och att arbetsförmedling ska säkras i hela landet. Dessutom har man backat från att det nya systemet helt ska baseras på lagen om valfrihetssystem (LOV) och sagt att arbetet inte enbart ska utföras av fristående aktörer.
Både forskning och den tidigare i år avslutade Arbetsmarknadsutredningen konstaterar att privata aktörer inte är bättre på att förmedla jobb, och de LOV-försök som tidigare gjorts med etableringslotsar och jobbcoacher blev allt annat än lyckade och resulterade i en rad oseriösa aktörer. Det är därför bra att man nu tar ett steg tillbaka och ser till den kunskap som finns. Hade man gjort det redan från början hade man kunnat undvika ett stort resursslöseri, en ohållbar situation för många av Arbetsförmedlingens anställda och inte minst att arbetslösa blivit lidande.
Nu måste politikerna vara modiga nog att också ompröva uppluckringen av LAS och urholkningen av a-kassan. För vad blir annars summan av reformerna? En modell där arbetsgivare får lättare att säga upp, och där den uppsagde sedan får sämre trygghet via a-kassan och mindre stöd för att få ett nytt jobb. Och det lagom till att vi är på väg in i, om inte en lågkonjunktur, så åtminstone en avmattning i ekonomin där arbetslösheten redan börjat öka. Det upplägget är som att be om problem.
Om regeringen och dess samarbetspartier istället ville lyssna på experter, arbetsgivare och fackförbund skulle de veta att den viktigaste och mest efterfrågade insatsen just nu är att satsa på bättre strukturer för kompetensutveckling och omställning.
Många arbetsgivare har redan idag svårt att hitta rätt kompetens, och till följd av automatisering och digitalisering förändras yrken vilket gör att än fler behöver uppdatera sina kunskaper. För att möta behovet krävs satsningar på fler flexibla och korta utbildningar som går att kombinera med arbete, och att arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling skärps. Dessutom behöver individer ha råd att kompetensutveckla sig även om de inte har en arbetsgivare som står för notan. Där behöver staten kliva in och ta ansvar, till exempel genom att göra det möjligt att finansiera kompetensutveckling genom de gemensamma trygghetssystemen.
Ingen omgörning av arbetsmarknadspolitiken, hur genomarbetad den än må vara, kommer få människor i arbete om de inte har de kunskaper och kompetenser som krävs på arbetsmarknaden. Bättre trygghetssystem och stöd till omställning är däremot en vinstaffär för alla – för individen och arbetsgivaren, men också för ett samhälle som vill fortsätta ha en hög sysselsättning och stark ekonomi. Låt oss hoppas att regeringen och dess samarbetspartier vågar se det medan tid ännu finns.
Johanna Alm Dahlin, utredare