Precis som när det gäller vaccin är täckningsgraden hos kollektivavtalen avgörande. Såväl goda som dåliga arbetsvillkor är smittsamma ur ett nationalekonomiskt perspektiv, skriver DIK:s utredare Anders Bucht.
Idag 17 mars firas kollektivavtalets dag. I en tid när coronaviruset sätter stora delar av världen på allvarliga prov kan jag inte undgå att uppmärksamma likheten mellan kollektivavtal och vaccin. Precis som när det gäller vaccin är täckningsgraden hos kollektivavtalen avgörande. Såväl goda som dåliga arbetsvillkor är smittsamma ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
Om du googlar kollektivavtalets dag kommer du se att det i princip uteslutande är fackföreningar som tycker att dagen är värd att uppmärksammas. Det är inte speciellt konstigt. Nio av tio personer på svensk arbetsmarknad omfattas av kollektivavtal och majoriteten tar helt enkelt de förmåner som avtalen innebär för givna – folk går knappast man eller kvinna ur huse för att fira den där extra semesterveckan, och det är sannolikt väldigt få som köper en flaska rödvin för att högtidlighålla att de har tjänstepension.
Det är inte heller speciellt många som rynkar pannan inför faktumet att andelen som täcks av kollektivavtal minskat från 93 till 90 procent sedan 2015 – siffran är i ett internationellt perspektiv fortfarande hög.
Det som det talas mindre om är vad en minskad täckningsgrad faktiskt innebär även för de som har kollektivavtal. Det som händer är att det vid en punkt uppstår en press nedåt där avtalen urholkas. I takt med att allt fler bolag står utanför den svenska modellen är risken hög att arbetsgivare långsiktigt, av konkurrensskäl, tvingas att försämra villkoren – vare sig de vill eller inte.
På en fri marknad är det svårt att erbjuda sin egen personal väsentligt bättre villkor än vad konkurrenten gör. Den svenska byggbranschen är ett talande exempel där underleverantörer med ytterst bristfälliga anställningsvillkor många gånger gör det omöjligt för seriösa aktörer att konkurrera.
Situationen ser väldigt olika ut bland DIK:s medlemmar. Inom kommunal och statlig verksamhet omfattas alla av kollektivavtal, men bland privata kommunikatörer och inom den kreativa sektorn saknar den stora majoriteten den trygghet som kollektivavtalen faktiskt ger i form av pensioner, försäkringar och till exempel föräldralön. Att sektorer som dessa växer samtidigt som välfärdsstaten krymper är den främsta anledningen till den minskande täckningsgraden och det finns anledningar för alla att vara oroliga.
Situationen med vaccin är jämförbar. I ett samhälle där vaccinationsgraden är hög skyddas i stor utsträckning även de som av olika anledningar inte är vaccinerade eftersom sjukdomarna inte får fäste. På en arbetsmarknad med hög täckningsgrad tvingas även de arbetsgivare som står utanför att anpassa sig, men när andelen som täcks av kollektivavtal minskar riskerar vi istället en nedåtgående spiral med sämre villkor för alla anställda som konsekvens. Som vanligt är det de som är mest utsatta som exponeras för de största riskerna, men i förlängningen hotas allas trygghet. Det gäller såväl på arbetsmarknaden som vid sjukdomsspridning.
Anders Bucht, utredare