För att stärka principen om en armlängds avstånd måste vi ha en vettig politisk diskussion om varför ett demokratiskt samhälle behöver fri kultur, det skriver förbundsordförande Anna Troberg mot bakgrund av DIK:s seminarium på Folk och Kultur.
Principen om en armlängds avstånd är själva grunden för den svenska kulturpolitiken. Den är å ena sidan en förutsättning för att samhället ska kunna bygga kulturell välfärd, det vill säga ett brett kulturutbud tillgängligt för alla. Å andra sidan är den ett slags garant för att den skattefinansierade kulturen inte förvandlas till ett statligt propagandaverktyg. Gott så, men fungerar principen i praktiken? Hur lång är egentligen en lagom lång arm? Därom har det tvistats länge.
De flesta är nog skapligt eniga om att den formella strukturen för armlängdsprincipen är på plats, men det finns komplikationer. I det här fallet – som i så många andra – handlar det om pengar och människor. Eller, kanske snarare om kombinationen av de båda.
All politisk fördelning av ekonomiska medel innebär ett visst mått av styrning även om man spränger in opolitiska lager mellan de politiska besluten och de som i slutänden får tillgång till det ekonomiska stödet. Det går inte att helt undvika. Samtidigt vore det naturligtvis ansvarslöst att ge bort skattepengar utan någon form av mål och uppföljning. Men, ju intensivare målstyrningen blir, desto kortare blir armen och utrymmet för den fria kulturen krymper. Det är ett problem som kräver seriös genomlysning.
Dessvärre tenderar diskussionen om hur lång en arm bör vara ofta att landa i någon sorts generell övertygelse om att alla armar som råkar tillhöra politiska motståndare aldrig kan vara nog långa, medan den egna armen kan vara precis hur kort som helst utan någon omedelbar risk för skada. Det är inte speciellt behjälpligt för de som å yrkets vägnar befinner sig i principens alla olika skärpunkter – som så många av de DIK organiserar gör.
De senaste åren har vi sett en rad flagranta exempel på när principen om en armlängds avstånd helt satts på avbytarbänken. De har framför allt utspelat sig på det kommunala planet, men då och då även regionalt och nationellt. Det har rört sig om allt från politiker som lagt sig i bibliotekens medieinköp och museers utställningar till rent infantila diskussioner om vilken offentlig konst som den svenska allmänheten enligt högst oklara källor klarar av att möta i vardagen.
Eftersom kulturell välfärd kräver någon form av system och ett visst mått av skattefinansierat kulturstöd, och människor av naturen alltid har ett mer eller mindre elastiskt förhållande till det ramverk de verkar inom, så vore det naivt att tro att det med exakthet går att slå fast hur lång den där armen bör vara. Istället måste vi göra något så otidsenligt som att lyfta blicken och ta oss an frågan från flera olika håll.
För att stärka principen måste vi först och främst ha en vettig politisk diskussion om varför ett demokratiskt samhälle behöver fri kultur. Vi måste också väcka det politiska modet att låta kulturen både få beröra och uppröra utan att det leder till kollektiv krupp så fort något skaver. Vi måste också inympa politiskt förtroende för alla de olika kompetenser som befolkar kulturen, så att de får utrymme att göra det de gör bäst utan klåfingrig detaljstyrning.
Om detta och mycket annat pratar Susanne Dahlberg (vd för Regionteater Väst) och Mikael Nanfeldt (utredare på DIK) under rubriken ”Armlängds avstånd – en arm som krymper” på Folk och Kultur. I år är konferensen digital och gratis för alla som vill delta, så passa på att förkovra dig!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
Se DIK:s samtal ”Armlängds avstånd – en arm som krymper” på Folk och kultur 2021.