Kulturen är central i kristider och en förutsättning för att tillgången till den ska kunna säkerställas är att de som på olika sätt arbetar med den kan känna sig trygga, vet vad de ska göra även under extraordinära omständigheter och har adekvata resurser till sitt förfogande, det skriver förbundsordförande Anna Troberg.
Under 2020 har det blivit smärtsamt uppenbart att kultursektorns krisberedskap inte varit tillräcklig. Det har naturligtvis drabbat allmänhetens tillgång till kultur och information, vilket i sig är ett stort problem. Men, bristen på krisberedskap och resurser har framför allt drabbat alla de som arbetar inom sektorn hårt.
Där man tryggt borde ha kunnat luta sig tillbaka mot solida krisplaner har man tvingats till ideliga ad hoc-lösningar. I många fall har man trots omständigheterna kortsiktigt lyckats ställa om verksamheten förvånansvärt väl, men bristen på beredskap har bidragit till oro, stress och otrygghet som ingen någonsin ska behöva känna på jobbet.
Varje typ av kris kommer så klart med sina egna överraskningar, men allt borde inte komma som en överraskning. Det här är inte den första krisen som drabbat Sverige hårt. Det är inte ens den första pandemin. Därför är det också anmärkningsvärt att det inte fanns någon övergripande plan för hur kultursektorns olika delar ska fungera i en kris.
Inte ens strax före jul – nästan ett helt år in i pandemin – hade de nationella beslutsfattarna skaffat sig tillräckligt bra koll för att veta att det inte finns tillräckligt svängrum i lagen för att i ett slag stänga alla folkbibliotek. Förvirringen var ett faktum och nu står JO-anmälningarna som spön i backen.
Det är naturligtvis alltid lätt att peka på enskilda brister med facit i hand, men faktum är att DIK redan före pandemin uppmärksammade riskerna och föreslog ett helhetsgrepp – att kulturen borde inkluderas i Sveriges totalförsvar. Kulturen är central i kristider och en förutsättning för att tillgången till den ska kunna säkerställas är att de som på olika sätt arbetar med den kan känna sig trygga, vet vad de ska göra även under extraordinära omständigheter och har adekvata resurser till sitt förfogande.
2019 lyfte DIK frågan i olika samtal med kulturminister Amanda Lind, inrikesminister Mikael Damberg, samt regeringens utredare för en ny myndighet för psykologiskt försvar. Vi talade om den på Bokmässan, Folk och kultur och i Almedalen. Ska man skapa långsiktig förändring måste man sätta foten i dörren till så många rum som möjligt där dessa frågor diskuteras. Därför gick DIK nyligen också med i Folk och försvar.
Folk och försvar är en partipolitiskt obunden organisation som varje år samlar politiska makthavare, försvarsexperter och civilsamhälle för samtal om försvar, krisberedskap och totalförsvar. I samband med det upptäckte vi till vår förvåning att DIK är den enda av hundra medlemsorganisationer som har ett tydligt kulturfokus. Det är mycket märkligt med tanke på kulturens betydelse för ett samhälle i kris.
Jag hoppas innerligt att DIK snart får sällskap av andra organisationer ur kultursektorn i Folk och försvar och i alla andra sammanhang där Sveriges beredskap stöts och blöts. Om kultursektorn ska kunna möta nästa kris med full beredskap, så måste vi – det vill säga alla olika organisationer som representerar någon del av den – själva lyfta upp frågan på bordet. Ingen annan kommer att göra det åt oss.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK