Johanna Alm Dahlin: "Arbetsmarknadens 'outsiders' lämnas åt sitt öde"

Johanna Alm Dahlin

Sedan 2006 har den fackliga organisationsgraden sjunkit från 77 till 67 procent. En utveckling som på sikt kan leda till ökad obalans mellan arbetsmarknadens parter, det skriver Johanna Alm Dahlin, tf samhällspolitisk chef.

Allt färre är med i facket. Sedan 2006 har den fackliga organisationsgraden sjunkit från 77 till 67 procent. Det visar en ny rapport från Arena Idé och forskaren Anders Kjellberg.

Siffrorna gömmer stora skillnader mellan olika grupper. Av tjänstemännen (Saco, TCO) är sju av tio är med i ett fackförbund, jämfört med sex av tio arbetare (LO). Bland utrikes födda tjänstemän är drygt två av tre med i facket, men bland utrikes födda arbetare har bara varannan ett fackligt medlemskap. Särskilt låg är organisationsgraden bland de som är födda utanför Europa.

Organisationsgraden är också mycket låg bland unga. Av de anställda i gruppen 16–24 år är så få som 35 procent anslutna till facket. I början av 1990-talet var motsvarande siffra nästan 70 procent. Den kraftiga minskningen beror bland annat på att de tidsbegränsade anställningarna blivit allt mer otrygga. Fler unga jobbar som uppdragstagare, på timmar eller vid behov. Många har flera arbeten och arbetsgivare parallellt och perioder av deltidsarbete och arbetslöshet är vanligt.

Ungas situation på arbetsmarknaden innebär förstås att de är i stort behov av den trygghet facket kan erbjuda, och undersökningar visar också att de värdesätter just detta. Så många som 92 procent av unga (25–34 år) tycker att det är viktigt med fast anställning, och på frågan om vad som är viktigast när de byter jobb svarar de följande (AEA, 2019):

  • kollektivavtal

  • hög lön

  • tjänstepension

  • kompetensutveckling

  • många semesterdagar

  • sjukvårdsförsäkring

  • friskvårdsbidrag

Om nu dessa grundfackliga frågor är viktiga för unga – hur kommer det sig då att så få är med? En orsak kan vara den ökade individualiseringen i samhället i stort. Att färre organiserar sig gäller inte bara fackförbunden, utan hela civilsamhället och alltifrån intresseorganisationer till idrottsföreningar och bostadsrättsföreningar.

Men en del av förklaringen när det gäller just facken ligger troligen också i att unga oftare jobbar i branscher som inte är lika reglerade och där facket inte är närvarande. Många jobbar också kvällar och helger, eller helt ensamt på distans som egenföretagare eller egenanställda, och står därför utanför den kollektiva gemenskap en arbetsplats kan erbjuda.

Den lösa anknytningen till en arbetsplats innebär en isolation och distans till både arbetsgivare och fackförbund. Det kan också göra det svårt att känna tillhörighet med ett specifikt fack. Dessutom gör sporadiska inkomster i kombination med låga löner att många inte anser sig ha råd med fackavgiften.

Men det kan också vara så att många helt enkelt inte känner till vad facken gör och varför de borde vara med. Och här har facken en viktig läxa att göra. Att jobba för fler trygga anställningar, högre ingångslöner och bättre villkor är förstås avgörande – facken måste synliggöra ungas situation och visa vad vi gör för att förändra den. Här ingår inte minst att motverka att arbetsgivare får ännu större möjlighet att använda tidsbegränsade anställningar, till exempel genom att Lagen om anställningsskydd, LAS, luckras upp.

Men det krävs också att facken tar tillvara ungas engagemang. Även om unga i lägre grad är med i organisationer, drivs de till stor del av värderingar och engagemang i sakfrågor. Ungdomsbarometern har till exempel visat att de epitet unga, särskilt tjejer, identifierar sig allra mest med idag är ord som feminist, antirasist och miljövän. Det är frågor facken jobbar med, men där vi uppenbarligen missat att nå ut.

Avgörande är också att få fler att gå med redan under studietiden och att se till att unga i förbundet får ökat inflytande. För den som drivs av ett engagemang känns det sannolikt meningslöst att vara medlem i en organisation där man inte kommer till tals och kan påverka.

Situationen för de utrikes födda är inte helt olik ungdomarnas. I båda grupperna finns många som är nya på arbetsmarknaden och som har lägre kännedom om facken och den svenska modellen. Bland de utrikes födda kommer dessutom många från länder som saknar demokratiska fackföreningar, vilket gör att ett medlemskap i facket inte alltid faller sig naturligt. I båda grupperna är också otrygga anställningar utbredda, samtidigt som det ständigt kommer politiska förslag om sänkta ingångslöner och ”enkla jobb”.

Det är förstås stor skillnad på att ha ett tillfälligt otryggt jobb som ung, och att hoppa mellan olika otrygga anställningar hela livet när du kanske dessutom har en familj att ta hand om. Men orsakerna till den låga anslutningen till facket och konsekvenserna av detta är likartade.

I båda fallen innebär den låga organisationsgraden ett problem för både demokratin och fackens legitimitet. Att inte organisera unga, utrikes födda eller andra grupper som ofta har otrygga anställningar och är svagt organiserade gör att polariseringen på arbetsmarknaden ökar, men också att facken tappar trovärdighet och relevans. Facket blir en organisation för ”insiders”, där arbetsmarknadens ”outsiders” lämnas åt sitt öde.

Unga och utrikes födda är dessutom de grupper som kommer att sysselsätta arbetsmarknaden framöver. Utrikes födda utgör drygt en fjärdedel av befolkningen i arbetsför ålder, och enligt Arena Idés rapport väntas åtta av tio nya jobb gå till individer i denna grupp redan 2019–2020. Misslyckas vi med att ta tillvara dessa gruppers engagemang och driva deras krav blir straffet hårt. Då kommer organisationsgraden fortsätta falla, och med det den svenska modellen.

Arena Idé och Anders Kjellberg visar i sin rapport att de flesta löntagare (9 av 10) fortfarande täcks av kollektivavtal, men att det till stor del beror på att arbetsgivarna i motsats till facken har ökat sin organisationsgrad som nu ligger på 88 procent. De gör också en framtidsprognos – om trenden håller i sig riskerar den fackliga organisationsgraden att sjunka till 63 procent år 2023.

Om facken inte lyckas vända utvecklingen kommer vi se en ökad obalans mellan arbetsmarknadens parter som kan få stora konsekvenser, bland annat i form av fler konflikter på arbetsmarknaden, färre kollektivavtal och mer otrygga anställningar. Det kommer också att leda till en ökad politisk inblandning, vilket redan syns i bland annat Januariöverenskommelsen genom att parterna tvingas göra upp i frågor där politikerna satt agendan. En sådan utveckling kan på sikt skada den svenska ekonomin, och hela samhället.

För att så inte ska ske krävs att facken ser utvecklingen och vågar göra något åt den. En bra början är att finnas där unga och utrikes födda finns, ta vara på deras engagemang och driva frågor som är viktiga för dem.

Johanna Alm Dahlin, tf samhällspolitisk chef