Anna Troberg: "Alltför få arkeologer har idag fasta heltidsjobb"

I augusti firades Arkeologidagen runt om i landet – det bjöds på föreläsningar, kulturvandringar och öppna utgrävningar. Men hur ser situationen ut för arkeologerna i Sverige idag? Ordförande Anna Troberg beskriver en annan sida av arkeologernas vardag.

Den 26 augusti går Arkeologidagen, för trettionde gången, av stapeln i Riksantikvarieämbetets regi. Det firas runt om i landet med allt från föreläsningar och öppna utgrävningar till vandringar i olika kulturmiljöer. Det är en utmärkt temadag och intresset är stort, och det är ett fantastiskt tillfälle för allmänhet och beslutsfattare att få en inblick i en del av arkeologens vardag. Men, det finns en annan sida av arkeologernas vardag som DIK – facket för kultur och kommunikation – som organiserar flertalet av Sveriges arkeologer, vill uppmärksamma. Den får nämligen stora konsekvenser både för den enskilde arkeologen och för samhället i stort.

Arkeologernas arbetsmarknad präglas av stora svängningar. Stora infrastrukturprojekt skapar toppar då arkeologer snabbt blir en bristkompetens. Däremellan – när inga betydande satsningar görs på området – svämmar arbetsmarknaden över av arbetslösa arkeologer. Detta innebär i praktiken att arkeologernas arbetsmarknad är arbetsgivarnas arbetsmarknad. Alltför få arkeologer har idag fasta heltidsjobb. Istället bollas de runt mellan den ena otrygga korta anställningsformen efter den andra – ofta i åratal, ibland i decennier.

Med usla anställningsförhållanden kommer dålig arbetsmiljö och ohälsa som ett brev på posten. Att hoppa mellan korta anställningar och den konstanta stress det innebär skapar ohälsa, men även andra problem. Under vintern 2017 skrev 387 kvinnliga arkeologer under #metoo-uppropet #utgrävningpågår. De vittnade om olika typer av sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för under både sin studietid och i yrkeslivet. Ingen bransch är immun mot den här typen av problem, men från fackligt håll kan vi konstatera att de eskalerar snabbt när anställningsformerna lämnar mycket i övrigt att önska.

De korta anställningarna sätter också stopp för en god löpande kompetensutveckling och en sund löneutveckling. Det gör att många arkeologer även med en lång akademisk utbildning och många års erfarenhet ligger på en lönenivå som överhuvudtaget inte avspeglar vare sig utbildningsnivå eller erfarenhet. För DIK är det en självklarhet att utbildning och erfarenhet ska löna sig, både i lönekuvertet och i en känsla av yrkesmässig utveckling och tillfredsställelse på jobbet.

Förutom de uppenbara svårigheterna för den enskilda arkeologen är det svårt att se hur Sverige långsiktigt ska kunna säkerställa en väl fungerande arkeologisk verksamhet när de som förväntas göra jobbet inte ges goda förutsättningar att göra det. När arbetsmiljö, kompetens- och löneutveckling ständigt halkar efter måste man fråga hur politiker och arbetsgivare tänker kring möjligheten att ändå kunna tillgodose god kontinuitet och hög kvalitet i arbetet. Alltför ofta tycks svaret vara: ”Inte alls.” Det är inte gott nog.

En grupp arkeologer och fornminnesinventerare uppmärksammade nyligen i SvD att central arkeologikompetens har flyttats bort från Riksantikvarieämbetet. Det behöver i sig inte vara ett problem, men det är viktigt att kompetensen säkras upp – från den enskilda arkeologen i fält och hela vägen upp på högsta ledningsnivå – och att ramverket är tydligt. I dag tvingas många arkeologer hoppa mellan korta anställningar och de dystra konsekvenserna av det är att den svenska arkeologin i grunden undermineras. Risken för betydande regionala skillnader och en försvagning av arkeologins positioner i förhållande till andra sakområden är överhängande och måste förr eller senare adresseras.

I en stormig tid då samhället desperat söker sina rötter för att stå väl rotade i snålblåsten är det inte acceptabelt att sakta men säkert låta luften gå ur våra bevarandefunktioner. De måste fungera – från ax till limpa – arkeologi, konservering, utbildning, forskning, museer, arkiv och bibliotek – alla delar spelar en viktig roll och mycket börjar med arkeologin. Ett samhälle utan rötter är bräckligt och sårbart när krafter vars samvete inte hindrar dem från att skriva om historien till sin egen fördel kliver fram och tar plats i det offentliga samtalet. En stabil demokrati kräver starka rötter.

Det går inte alltid att helt tillgodose en jämn ström med arbetstillfällen, men det går att politiskt skapa bättre förutsättningar för de som verkar inom arkeologin. Det går också att som arbetsgivare skapa bättre anställningsförhållanden oavsett vilken anställningsform man kan erbjuda. Det går att rota samhället starkare – om man bara vill. Att stärka den svenska arkeologin är ett viktigt steg i rätt riktning.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK