Anna Troberg: "Humaniora har utsatts för devalvering"

Vår ordförande om faran i att se på humaniora som en "mjuk" vetenskap – och om hur fundamentalt våra medlemmars arbete är för demokratin.

Almedalen, Pride, Bokmässan och den 1:a maj. Nazisterna flyttar fram sina positioner. Lägg märke till att jag inte skriver nynazister. Det finns ingen anledning att göra det. De är nämligen inte nya. De är samma gamla nazister som förr. De är samma trångsynta, människohatande och demokratifientliga stackare som de alltid varit.

Och vi andra? Är vi de samma? Står vi redo att ge nazisterna en match? Ja och nej. Å ena sidan går folk man ur huse för att mota nazisterna i grind varje gång de ger sig ut och marscherar. Å andra sidan är det märkligt tyst när funktioner som på olika sätt är delaktiga i demokratins fortlevnad sakta men säkert urholkas.

En populär tolkning av detta är att folk i allmänhet är lite lagom Facebook-förslappade och bara väljer enkla strider. Det är visserligen enkelt att gå med i en protestgrupp på Facebook, men det är banne mig inget som är enkelt med att stå ansikte mot ansikte med en skock vrålande nazister, så den tolkningen håller inte. Jag tror att folk i allmänhet är måna om sin demokrati och ställer upp när de upplever att den är hotad. Problemet är att det är svårare att känna igen mer subtila hot, alla de hot som inte står där med en naziflagga i ena handen och ett basebollträ i den andra. Här finns ett viktig pedagogiskt ansvar, som alltför få beslutsfattare axlar.

Nyligen firade Riksarkivet 400-årsjubileum i Stockholm. Samtidigt gick Museernas vårmöte av stapeln i Malmö. I Stockholm talade förintelseöverlevaren Hédi Fried om vikten av att minnas historien och att applicera den på samtiden. I Malmö diskuterade man museernas bistra ekonomiska villkor, trots allmänt intresse och i alla internationella jämförelser fantastiska besökssiffror. Glappet är uppenbart. Vårt kollektiva minne är centralt för demokratins överlevnad, men marginaliserat i den politiska debatten.

Under de senaste årtiondena har humaniora utsatts för en aktiv devalvering. Man har lite nedlåtande talat om humaniora som ”mjuk” vetenskap. Den har helt enkelt inte ansetts lika potent och relevant som naturvetenskapen. I bästa fall har humaniora betraktats som ett rart särintresse eller ren underhållning, i värsta fall som helt ointressant. Rent praktiskt och politiskt spelar det faktiskt inte så stor roll, eftersom resultatet är detsamma: otillräckliga satsningar på humaniora här och nu och i förlängningen kollektiv minnesförlust och demokratiurholkning.

En annan demokratisk funktion i skottlinjen är de kommunala kommunikatörerna. Gång på gång får de i media personifiera det ultimata slöseriet med skattepengar. Det faktum att kommunikatörernas specialkompetens och arbete gör det möjligt för fler att vara en aktiv del av den lokala demokratin tycks inte spela någon roll. De kostar ju pengar!

Ja, demokrati är inte något som uppstår ur intet. Den är inte heller gratis. Demokrati kräver aktiv handpåläggning varje dag, inte bara några uppskruvade valmånader vart fjärde år. Det betyder att vi måste satsa tid, energi och pengar på alla de funktioner som är med och upprätthåller den. Det betyder också att beslutsfattare måste ta hänsyn till historien och tänka långsiktigt.

Demokrati kräver aktiv handpåläggning varje dag, inte bara några uppskruvade valmånader vart fjärde år.

I slutet av maj kommer den av regeringen beställda Stridsåtgärdsutredningen. Det har kommit signaler om att den kommer att lägga förslag som utökar fredsplikten, vilket i klarspråk betyder en begränsning av strejkrätten och organisationsrätten och därmed också en förändring till det sämre av den svenska partsmodell – en modell som tjänat samhället och demokratin väl. Den långa konflikten i Göteborgs hamn som gjorde att utredningen kom till stånd närmar sig en lösning. Det borde inspirera politikerna till att kasta eventuella utredningsförslag om en försvagad partsmodell på skräphögen, men vem vet?

Det är faktiskt inte speciellt konstigt att folk i allmänhet inte går man ur huse när den politiska ansvarslöshetens droppar urholkar den demokratiska stenen. Man upplever helt enkelt inte museer, arkiv, bibliotek och kommunal kommunikation som samhällsbärande funktioner. Det är praktiskt att få kommuninformation och visst är det trevligt att besöka ett museum eller bibliotek en regnig söndag, men upplevs det som fundamentalt för demokratin? Nej, knappast. Om det vore det så skulle väl både politiker och media behandla dem mer varsamt, eller hur?

Ja, det kan man ju tycka. Utan ett kollektivt minne av vad som varit och ny frisk information om vad som är på gång här och nu står sig demokratin slätt. I mötet av det gamla och det nya uppstår den demokratiska möjligheten att bilda vår alldeles egna uppfattning om världen omkring oss och vår plats i den. Det måste vi alla ta på största allvar.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK