Anna Troberg: "Vi har vapnet, men vi kastar det i sjön"

Ordförande Anna Troberg om varför kulturen borde vara en del av totalförsvaret.

Den här veckan är det dags för Folk och Kultur i Eskilstuna. DIK är självklart på plats. I år är vårt tema: ”Kulturen – en del av totalförsvaret.” Det kanske låter konstigt att facket för kultur och kommunikation ger sig in i försvarspolitiken, men när de som ansvarar för landets säkerhet helt förbiser kulturens kraft, så måste ju någon säga ifrån. Låt mig förklara.

Den 19 augusti 1809 utspelade sig slaget vid Sävar i Västerbotten – ett slag som brukar beskrivas som det sista slaget på svensk mark. Det må ha varit det sista slaget ”på svensk mark” – men det var inte Sveriges sista slag. Vårt öppna demokratiska samhälle hotas varje dag av falska nyheter, kunskapsförakt och desinformation – aktivt underblåst av både inhemska oroselement och främmande makt. Det är inte en fråga om när kriget kommer. Informationskriget är redan här. Det är en insikt som kräver politisk handlingskraft, men istället sjabblar våra politiska makthavare valhänt bort ett av de mest kraftfulla vapnen i totalförsvarets arsenal – kultursektorn.

Försvarsberedningen har en klar ambition med det psykologiska försvaret, den del av totalförsvaret som handlar om att inympa motståndskraft i befolkningen. Målet är att ”Psykologiskt försvar ska, så långt det är möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier” och att ”bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte.” Det är en vacker målbild, men den kommer inte att automagiskt materialisera sig ur intet i kris- och krigstider när den till och med haltar betänkligt i fredstid.

MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) genomförde 2018 två studier för att kartlägga olika former av påverkan i sociala medier inför och under riksdagsvalet. Man kunde konstatera att botarna blev fler och fler ju närmare valet man kom och att en överväldigande del av dem var invandringsfientliga. Dessutom var diskussioner som ifrågasatte valets legitimitet intensivast kring själva valdagen. Att det finns krafter som försöker manipulera själva kärnan i vårt demokratiska system är inte en paranoid konspirationsteori. Det är en dyster verklighet.

Det finns en rörande enighet både kring problemställning och behovsanalys. Nordicom publicerade 2018 en skrift om MIK (medie- och informationskunnighet) och demokrati. I den lyfter man ”vikten av källkritik, att kunna filtrera fram och klassificera information ur det stora flödet, att förstå och ifrågasätta uppgifter, att kunna tolka ord, budskap och bilder.” Försvarsberedningen trycker på vikten av att kunna stå emot påverkanskampanjer och att det kräver en höjning av den allmänna kunskapsnivån. Det är dock en sak att se vilka behov som finns och en annan att fylla dem, och i vakuumet mellan de två blottas vårt demokratiska samhälles akilleshäl.

I den vetenskapliga tidskriften Nordicom Review konstaterade forskare nyligen att tonåringar tror sig ha god förmåga att faktagranska. Samtidigt kan 88 procent av dem inte skilja nyheter från reklam i en vanlig dagstidning. Det vore lätt att slentrianmässigt hävda att ungdomen inte håller måttet. Men, när hela 88 procent av ungdomarna i Sverige står värnlösa inför ett av samtidens största hot, så är felet inte deras. Ansvaret vilar på de politiska makthavare som inte ens givit dem tillräckligt goda förutsättningar att känna igen vanlig reklam och än mindre värja sig från politiska propaganda.

I en tid när fakta sätts på undantag och historien skrivs om för att på olika sätt främja den egna politiska agendan måste alla rustas med kunskap inom källkritik, informationssökning, historisk evidens och folkbildning. Den nationella biblioteksstrategin har lyft fram biblioteken som en naturlig del av totalförsvaret. De har rätt, men kultursektorns bidrag till totalförsvaret är långt bredare än så.

Arkeologer, arkivarier, museologer, kommunikatörer, (skol)bibliotekarier och andra yrkesgrupper som DIK – facket för kultur och kommunikation organiserar – är en central del av den motståndsrörelse som beväpnade med sina specialkompetenser står i frontlinjen och försvarar oss alla mot lögn och förbannad dikt. De hittar, bevarar, tillgängliggör och värnar de sanna berättelserna – de berättelser som rotar oss i vår historia och ger oss ett sammanhang, och de berättelser som rustar oss och är vår språngbräda in i framtiden. I en värld med ett ohälsosamt elastiskt förhållande till sanningen borde detta demokratistärkande arbete väcka försvarspolitisk beundran, men icke.

Problembilden och behovsanalysen är på plats. Det är anmärkningsvärt att våra politiska makthavare ändå famlar i blindo vad det gäller lösningen. Det finns redan etablerade ekosystem som har ett lagstadgat uppdrag att bistå samhället med just det man söker. Biblioteken ska enligt bibliotekslagen ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.” Museerna ska enligt museilagen ”bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.” Det kan inte bli tydligare. Famlandet blottar därmed ett alarmerande kultur- och kunskapsförakt som snabbt kan tippa över till något ännu värre.

Historiskt har detta förakt inte gått att kombinera med en trygg och sund demokrati. I dag ser vi att de krafter som systematiskt vill montera ned kultur och folkbildning är samma krafter som avundsjukt sneglar på de totalitära regimerna i Ungern och Ryssland. Därför måste anständiga politiska makthavare omedelbart sluta betrakta kulturen som ett rart särintresse, avskilt från alla andra politiska områden. Kultursektorn är en kraftfull byggare och försvarare av vårt öppna och demokratiska samhälle – både i freds- och krigstid. Grunden för den folkliga motståndskraften måste dock läggas i fredstid och finnas med från barndomen och upp genom hela livet. Det kräver en genomgripande och långsiktig upprustning av kultursektorn och att kulturpolitiken inte isoleras, utan tillåts påverka andra politiska områden – inte minst försvarspolitiken.

En bra början är att se till att alla elever – inte bara hälften som nu – får tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det betyder också att vi måste utbilda dubbelt så många bibliotekarier. Just nu lämnar årskull efter årskull skolan utan den nödvändiga informationskunskap som dagens verklighet kräver. En bra fortsättning är att ge bibliotek och museer en god och långsiktig finansiering som möjliggör en stabil verksamhet och utveckling. I dag underminerar politiskt ointresse dessa unika demokratiska plattformar där människor möts, integreras och bildar sig en egen uppfattning baserat på vetenskapligt underbyggda fakta.

Dessutom måste humaniora – den övergripande vetenskapsgren som föder hela kultursektorn – plockas in från kylan. Bilden av humaniora som en ”mjuk” vetenskap i relation till den potenta och ”hårda” naturvetenskapen är djupt felaktig och leder till en vitt skild ekonomisk verklighet för de olika utbildningarna, för de utexaminerade studenterna och för de sektorer de verkar inom. Humaniora är ett av våra bästa vapen mot den nya hårda verkligheten och vi måste agera därefter.

2013 skapade överbefälhavaren rubriker när han slog fast att Sverige bara kunde hålla en militär angripare stången i en vecka. Vad det gäller kriget om informationen är angriparen redan här och spatserar hemtamt runt i våra demokratiska rum och pinkar in sitt revir. Kultursektorn har den unika kompetensen att vänligt men bestämt visa angriparen på dörren, men istället för att rusta upp sektorn monteras den ned. Vi har vapnet, men vi kastar det i sjön. Det borde få alla försvarspolitiska varningsklockor att ringa högljutt.

Anna Troberg, förbundsordförande