Bo Westas: Europas framtid och europeiskt kulturarvsår 2018

Nästa år är det europeiskt kulturarvsår. Vår utredare Bo Westas funderar över Europas framtid, omvärldsspanar och blir förvirrad.

Ibland gör omvärldsbevakningen mig förvirrad. Och ju mer jag omvärldsbevakar, desto mer förvirrad blir jag. Ta till exempel den här frågan om Europas framtid. Vart är Europa och EU på väg? Med Brexit, Spanien/Katalonien och konservativa nationalistiska krafter i rörelse inom hela unionen är det högst relevant att ställa frågan: Quo Vadis, Europa?

Varför ska ett fackförbund och dess medlemmar bry sig om Europas och EU:s framtid? Det finns ett enkelt skäl. EU är i dag en integrerad del av den svenska demokratin, precis som kommuner, landsting/regioner och stat är det. Det går liksom inte att tänka bort EU när man tänker Sverige.

Hur ser då framtiden ut för Europa och EU? För några månader sedan lade EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker fram en vitbok i EU-parlamentet om Europas framtid. Mottagandet var blandat. Mottagandet var till och med så blandat att Juncker för ett ögonblick förlorade självbehärskningen i talarstolen och bröt ut:

– Merde! Vad vill ni att jag ska göra?

Ja, vad vill vi som europeiska medborgare att kommissionen och dess ordförande ska göra? EU-kommissionens vitbok innehåller fem framtidsscenarion för det europeiska samarbetet:

  1. Fortsätta som förut

  2. Enbart den inre marknaden

  3. De som vill ha mer gör mer

  4. Göra mindre men göra det effektivare

  5. Göra mycket mer tillsammans

Kommissionen gör i sin vitbok helt enkelt en sorts helgardering, allt kan hända utom det otänkbara: att unionen vittrar sönder. Och som om fem olika framtidsscenarion inte räcker har Jean Claude Juncker senare i sitt State of the Union-tal lagt till ett personligt sjätte scenario. I det betonar han att EU är en gemenskap byggd på värderingar, främst tre heliga principer som unionen alltid ska bygga på: frihet, jämlikhet och rättsstat.

Efter att ha läst igenom kommissionens fem scenarion är det lätt att känna sig en aning förvirrad, i bästa fall på ett högre plan. Kommissionen vet helt enkelt inte hur framtiden kommer att se ut. Det vet ingen annan heller. De svenska fackliga centralorganisationerna – LO, TCO och Saco – har skrivit ett gemensamt yttrande över vitboken. Också de svenska fackens yttrande osar osäkerhet och gardering inför framtiden. Här talar man dessutom om framtidsscenarion på kort, medellång och lång sikt.

Om framtiden är osäker, hur är det med historien och kulturarven? Jo tack, bra. Inom EU ägnar man sig inte enbart åt framtidsscenarion. EU ser också bakåt och har deklarerat 2018 som europeiskt kulturarvsår. Syftet med kulturarvsåret är att uppmuntra människor att utforska Europas rika och mångfacetterade kulturarv, att förstå dess unika värde och att fundera över dess roll i våra liv.

Kanske borde vi hurra för att kultur och kulturarv äntligen har fått en plats i politikens centrum. Det är ju någonting som DIK och DIK:are länge har kämpat för. Men att hurra känns inte självklart. För ju närmare kulturarvet har kommit politikens centrum, desto mer omtvistat, polariserat och politiserat har kulturarv och kulturarvsbegrepp blivit.

Vi kan se det i den svenska partipolitiken. För Sverigedemokraterna är kulturarvet en central politisk utgångspunkt. Man kallar sig till och med ”partiet för kulturarvet”. Denna uttalade prioritering av kulturarvet från SD:s sida var säkert ett bidragande skäl till att regering och riksdag fattade beslut om en museilag med en paragraf som explicit stadgar museernas oberoende.

Vi kan också se det i kulturdebatten. De senaste årens debatt kring museernas samtida roll är en aspekt av kulturarvets ökade betydelse. Journalisten Ola Wong med flera menar att regeringen förvandlar museerna till ”propagandacentraler”, samtidigt som kulturministern anser att hon i själva verket gör museerna mer oberoende. I debatten ställs bland annat normkritik och samtidsrelevans mot fackkunskap, forskning och objektivitet. Exempelvis skriver Wong i en aktuell artikel i SvD: ”Sedan 90-talets postmoderna våg har många gjort karriär på att ’problematisera’ institutioners och föremålssamlingars bristande känsla för klass, intersektionalitet, minoriteter eller vilka som det för tillfället är gynnsamt att klappa på huvudet.”

I tider av stora omvälvningar – och vi lever just nu i en sådan – blir behovet av mening och sammanhang extra stort. När allt omkring oss förändras, när allt fast förflyktigas, vill vi gärna ha något tryggt och förståeligt att hålla fast i. Frågan är om vi finner det genom att blicka bakåt eller framåt?

Frågan är inte ny. Vi finner den i ”det stora grälet” på 1600-talet mellan de moderna och traditionalisterna, där de förra attackerade Auktoriteten och betonade förnuft och framtidstro medan de senare attackerade Utvecklingen och betonade de historiska klassikernas kunskap och föredöme.

Striden mellan de moderna och traditionalisterna förebådade Upplysningen, vilken senare tog oss in i moderniteten. Kan dagens ”kulturarvsstrider” ses som ett symptom på modernitetens övergång i en postmodernitet? Oavsett om vi befinner oss i modernitet eller postmodernitet, så kan vi konstatera att den optimistiska förnufts- och framtidstro som i hög grad präglat det moderna projektet i dag är satt under press. Det gäller inte minst EU och den europeiska sammanhållningen. Framtiden upplevs inte längre som ett mer eller mindre självklart löfte utan mer som ett annalkande hot. Och de globala hoten mot vår framtid blir allt fler, vare sig det handlar om klimat och miljö, digitalisering och arbetsliv, ekonomi, AI, migration eller krig. Det ironiska är att de flesta av dessa hot har vi själva skapat, förnuft och framtidstro till trots.

I denna situation kanske ett europeiskt kulturarvsår kan bidra till något gott, för kulturarven är värda att uppmärksamma inte bara av vår tids ”traditionalister” utan också av de av oss som anser sig tillhöra ”de moderna”. När framtiden ter sig så oklar som den gör just nu kanske våra gemensamma europeiska kulturarv inte bara kan fördjupa vår kännedom om oss själva och våra europeiska grannar, utan också ge viss vägledning när det gäller Europas framtid?