Idag höll den nya statsministern Ulf Kristersson sin regeringsförklaring och i förra veckan presenterade han den politiska inriktningen för den nya regeringen, det så kallade Tidöavtalet som är ett samarbete mellan partierna M, KD, L och SD.
Jag kan konstatera att varken regeringsförklaringen eller Tidöavtalet ger någon djupare insyn i vilken kulturpolitik den nya regeringen kommer att driva.
Det är bra att man i båda lyfter fram vikten av en armlängds avstånd, men samtidigt regerar man med stöd av SD, ett parti med en ideologiskt instrumentell syn på kulturen, vilket så klart skapar en del osäkerhet. Det sätter också press på den nya kulturministern att verkligen slå vakt om den fria kulturen och den där armslängden.
Förslaget att arbeta fram en svensk kulturkanon riskerar i värsta fall att krympa armslängdens avstånd och är i bästa fall ett slag i luften. Kulturen ska vara fri från snitslade banor. Den ska vara ett fritt landskap att upptäcka och förkovra sig i. Vill man att människor ska närma sig kulturen är det bästa sättet att ge kulturen stärkt och långsiktig finansiering, så att den kommer närmare människor och deras vardag.
Regeringen säger att man vill utveckla public service, men det kan betyda många olika saker. M, KD och SD har länge talat om ett vassare, smalare och bantat public service. Är det vad man menar med utveckling, så är det ett stort orosmoln. Public service har en viktig och oberoende särställning som måste bevaras. DIK anser därför att public service bör få ett starkare lagskydd.
Jag ser fram emot att framöver få träffa nya kulturministern Parisa Liljestrand och lyfta de frågor som starkast berör DIK:s medlemmar och de verksamheter de arbetar i.
Vad gäller skolbiblioteksfrågan så kan jag konstatera att skolbibliotek nämns i Tidöavtalet, men inte i regeringsförklaringen. Man säger inte heller någonting om tillgången till bemannade skolbibliotek. Detta kommer DIK naturligtvis att lyfta med den nye skolministern Lotta Edholm, så snart tillfälle ges.