“Arkeologi är viktigare än någonsin”

Det finns en sak som Benjamin Rosvall vill göra väldigt klart. Det är att arkeologi inte främst handlar om att gräva upp gamla föremål – det är ett stundtals hårt och smutsigt jobb, ett enträget arbete av att kartlägga, kategorisera och analysera för att lägga ett enormt pussel som berättar något om vår historia. Och det är när han får packa ryggsäcken med en kaffetermos och några mackor, ta sin jordsond, sin karta och kompass för att ge sig ut och inventera i skog och mark som han mår som allra bäst. 

Benjamin bor på en liten fårgård utanför Lysekil med sin fru och treåriga dotter samt ett trettiotal tackor, grisar, getter, höns “och alla möjliga djur.” Men jobbet tar honom till många olika platser. Under året har han inventerat från Svenljunga-skogarna i söder till Norrbottens träskmarker i norr. 

– Det har varit lika roligt alla gånger förutom kanske de gånger det börjar snöa horisontellt. 

På en grävning i Dalarna i slutet av oktober får vi följa med för att fotografera honom och hans kollega, men det kommer lite mer snö än man räknat med. Det blir kallt och bökigt att ta sig fram, men bilderna blir fina. 

– Egentligen vill vi ju undvika att gräva när det är snö och kallt så det blev ju inte helt representativt, men det är inte alltid man kan välja, säger Benjamin.  

“Arkeolog är inte längre ett yrke som passar in i mallen för ett typiskt kulturjobb” 

Han startade Picea kulturarv 2015, ett konsultföretag inom arkeologi som i dag drivs som ett kooperativ med fem anställda varav fyra är delägare i verksamheten. Han säger att konsultformatet är ganska vanligt i dag och att DIK och andra fackförbund inte riktigt har hängt med i hur arkeologiyrket har utvecklats.  

– Inom uppdragsarkeologin i dag jobbar vi i ett mischmasch av samhällsbyggnadsuppdrag och byggbranschen. Vi kan ju stå ute med en grävmaskin i varselkläder eller så sitter vi med i planeringsprocesser med Trafikverket tillsammans med civilingenjörer och landskapsarkitekter. Så vår bransch passar inte riktigt längre in i de här gamla mallarna kring ett typiskt kulturjobb där man går runt med tweedkavaj på ett museum.  

Han menar att de arbetsmiljöproblem som arkeologer upplever när de är ute på fältet mer påminner om villkoren för byggjobbare. Till exempel att man inte ska behöva sitta under en presenning och dricka kaffe på rasten, eller att gasen stängs av i arbetsboden för att spara pengar.  

– Vi har tyvärr inget starkt fack som företräder oss och säger att “nej, Länsstyrelsen, ni kan inte säga nej till att vi ska ha arbetsbord på det här uppdraget för att skära ner på budgeten”. Samtidigt jobbar vi hälften av tiden som pappersvändare på kontor och då är det ju helt andra förutsättningar.  

"Arkeologi bygger jättemycket mening” 

Med SVT-satsningen Historien om Sverige har intresset för historia och arkeologi ökat. Benjamin tycker att diskussionen om programmet är roligare än programmet i sig.  

– Jag bor ju utanför Brastad i Lysekil där den här Österödskvinnan hittades. Och då är det ju många som plötsligt blir intresserade. “Du är ju arkeolog, har du hört talas om den där Österödskvinnan eller”, kan det låta. 

Det är ingen tvekan om att arkeologi är viktigt i dag enligt Benjamin.  

– Det vi gör är ju primärforskning, det är grunden för att förstå mer och lägga pusslet för att förstå historien. Det är ju den enskilt största grundforskningen som finns om de skriftlösa källorna, alltså tiden innan skriftspråket. Det knyter an till någonting i att vara människa och det är därför jag tror att så många vill se på Historien om Sverige.  

– Det fyller en mening, vad har vi för ursprung? Vad är det för en plats vi bor på? Ofta är det lättare att relatera till det som inte är så långt tillbaka i tiden, men hur förstår vi mesolitikum – den tidigaste stenåldern? Det är genom föremål. De blir laddade med kunskap. Det är en speciell känsla att lyfta på en keramikskärva som är 3000 år gammal och är en del av en gravurna.  

Benjamin menar att historia är något alla kan använda för att förstå platsen de bor på, oavsett hur långt tillbaka ens rötter sträcker sig.  

– Om du kommer från Syrien och hamnar i Sverige kan du använda arkeologi och historia för att förstå den plats du bor på i dag. Du får vara en del av det också. Det är liksom inte bara svenskarnas historia, det är vår historia gemensamt. Kunskap om vårt förflutna är någonting alla kan ta till sig. 

– Arkeologi är nog viktigare än någonsin tror jag, för det bygger jättemycket mening. Just för att det pågår något slags kallt kulturkrig i dag. Arkeologin ägs ju inte av någon nation egentligen, pratar vi om järnåldern till exempel fanns det ju inte ens en tanke om något “Sverige”.  

Därför jobbar Picea kulturarv även aktivt med förmedling av kunskap, exempelvis med arkeologi i skolor.  

– Vi vill komma dit människor är. När jag arbetade på Rio Kulturkooperativ med E6-grävningarna i Tanum byggde vi en utställning som placerade i skyltfönstret på den lokala banken. För vi insåg att det var en plats som folk gick förbi en vanlig vardag. 

“Vi måste få vara experter och specialister – annars nedvärderar vi vår kunskap och utbildning” 

Vi pratar om att all historisk forskning innebär ett visst mått av tolkning, kan det inte till och med röra sig om gissningar? Benjamin menar att det finns en tendens att övertolka mycket som en del av “kulten”.  

– Vi måste vara noggranna med våra källor och vad vi berättar. Vi kan liksom inte hitta på saker. Det finns en övertro på att allt var besjälat in absurdum, men människor var nog ganska pragmatiska även för 3000 år sedan. Vi kan ju inte veta saker med säkerhet men om vi jämför med det vi vet om hur andra samhällen som varit skriftlösa och levt som jägare och samlare eller boskapsnomader så kan man ju dra slutsatser.

– Till exempel när man har hittat ensamliggande härdar, alltså rester efter små eldstäder utan sammanhang med något annat. Det kan ju vara så att de offrade där, eller så var det så att de tände eldar för att skydda sin boskap. Det gjorde man ända in på 1900-talet i Sverige för att få en rökutveckling som skyddar djuren från att bli angripna av insekter. 

Benjamin tycker att det länge har funnits en tendens till att inte våga ta plats som experter och specialister. Under en period vågade museerna knappt skriva en utställningstext utan att fråga “vad tycker du?” menar han. 

– Men nu börjar det ändå gå tillbaka till att vi får lov att säga vad vi vet och det är bra. Annars nedvärderar man sin utbildning och kunskap. 

“Kolningsgropar ger oss information om samhället för tusen år sedan” 

När vi följer med Benjamin ut på en grävning är det kolningsgropar som undersöks. Han berättar om utgrävningen. 

– Det var ett stort område på 70 hektar med ett sjuttiotal kolningsgropar i området. Vi hade fått i uppdrag att undersöka ett urval av de här lämningarna, ta reda på ålder, storlek, hur de har brukats och vi skulle också undersöka järnframställningsplatser. På en sån undersökning har vi en grävmaskin som gräver åt oss, sen rensar vi för hand det som kommer fram, fotodokumenterar,ritar av och provtar för att kunna datera kolet. 

Vad är en kolningsgrop egentligen? 

– Det är en föregångare till kolmilan kan man säga, det är en stor grop där man har framställt träkol. Så man har grävt en grop, fyllt den med ved, tänt eld på veden och täckt över så blir det en reducerad förbränning nere i gropen och så har man använt träkolet sen för järnframställning. 

Vad kan man lära sig av det? 

– Man kan ju se vilket träslag de har använt, är det björk, al eller barrved? Olika vedarter har olika egenskaper där kolet blir bra för olika saker. Barrved ger till exempel hög värme men ger mycket gnistbildning och det kanske man inte vill ha när man smider, däremot när man i en ugn smälter malm för att få fram råjärnet. Så då kan vi se vad man haft för framställning här under tidiga medeltiden.  

Benjamin berättar om tekniken för att tidsbestämma kolet.  

– Om vi hittar en större kolbit med tillräckligt många årsringar kan vi med dendrokronologi datera att tallen fälldes år 867 efter Kristus. Och med en sådan exakt datering kan vi levandegöra historien mycket mer. 

"Det är viktigt att få inblick i hur branschen faktiskt ser ut” 

Det låter inte som ett jobb för vem som helst när Benjamin pratar om det. Särskilt som det kan vara svårt att få jobb året runt som nyexaminerad arkeolog. 

– De första fem åren kanske man får ta säsongsanställningar och hoppa mellan korta anställningar här och där. Men när man väl har fått kvalificerade erfarenheter så är man inne. Det är skitsvårt att få tag på erfaret folk i dag. 

Ett råd till den som pluggar till arkeolog är att skaffa sig ett kontaktnät redan under studietiden. Att ta en praktikplats är något av det bästa man kan göra, tycker Benjamin.  

– Det är viktigt att få inblick i hur branschen faktiskt ser ut, för det är inte universiteten så bra på att förmedla. Det skulle vara kul att få in en praktikansökan från någon som vill inventera, som vill lära sig hantverket inventering och utredningsarbete. Jag saknar det här från universitetens sida, att nu ska vi producera kvalificerade utredare. 

Men hur ska man vara som person för att jobba som arkeolog? Finns det några egenskaper som är bra att ha? 

– Nyfiken ska man vara, och glad och trevlig och ha lite skinn på näsan. Och så ska man gilla att vara utomhus. Det finns inget bättre än att vara ute och inventera tycker jag. 

Är arkeolog ett yrke som Benjamin skulle rekommendera till andra? 

– Ja jag stormtrivs. Det bästa är ju inte ett enskilt fynd man har gjort utan den där aha-upplevelsen när man ser något som är nytt, när man upptäcker de äldre spåren i landskapet. Att vara ute en fin vårdag och upptäcka ett medeltida åkermarkssystem. Det är det som är det fina.  

Hur ser då framtiden ut för arkeologyrket? Benjamin tror att den är god. 

– Det är en högkonjunktur nu för arkeologer och jag tror inte den kommer att ta slut. Jag tycker ju att staten kommer behöva satsa stort på infrastrukturen och då behövs ju arkeologer. 

Benjamin satt i DIK:s expertgrupp när frågan om arbetstidsförkortning skulle utredas. I övrigt har han inte haft så mycket med facket att göra. 

– Jag har inte behövt vända mig till facket, jag har ju varit egenföretagare och i dag är jag ju arbetsgivare också. Men jag ser det som en solidaritetshandling att vara medlem i facket.  

Alla fotografier i reportaget är tagna av Alexander Donka.