Hur står det egentligen till med de som arbetar med kommunikation under coronapandemin? Förbundsordförande Anna Troberg kommenterar DIK:s nya rapport om arbetsmiljön i kommunikationsbranschen.
I kristider står vi oss slätt utan kommunikation, men hur står det egentligen till med de som arbetar med kommunikation under coronapandemin? DIK:s nya rapport ”I brist på vaccin har vi bara kommunikation – en rapport om arbetsmiljön i kommunikationsbranschen” tar temperaturen.
I rapporten framgår det tydligt att de tidvis förenklade och missvisande diskussionerna som de senaste åren rasat i media kring de kommunala och regionala kommunikatörers uppdrag har fått negativa konsekvenser för många inom professionen. En tredjedel av de som arbetar med kommunikation inom kommun och region upplever att deras profession inte uppskattas generellt i samhället. Många upplever sig attackerade i sin roll och ifrågasatta i sin kompetens. Ändå upplever drygt tre fjärdedelar att deras arbete känns meningsfullt. Kort sagt, samtidigt som man själv ser betydelsen av sitt arbete, så frestar det på att hela tiden behöva förklara och rättfärdiga det för andra både inom och utanför sin egen organisation.
Även i den privata sektorn innebär coronapandemin extra prövningar. Redan under sommaren kom indikationer på att vissa arbetsgivare utnyttjat de nya och generösare reglerna för korttidspermitteringar och dessvärre stärker enkätsvaren som ligger till grund för denna rapport dessa farhågor. 28 procent av de som varit permitterade uppger att deras arbetsgivare brutit mot reglerna för permittering. I byråbranschen har 15 procent arbetat mer än vad permitteringen tillåter och inom övrig privat sektor är samma siffra hela 35 procent. Det är inte acceptabelt. Reglerna är tydliga och ska naturligtvis följas. När ett stöd missbrukas finns alltid en risk att det helt tas bort, vilket i det här fallet skulle drabba redan hårt ansatta arbetstagare och arbetsgivare mycket hårt.
Sist, men inte minst, några ord om DIK:s arbete för mångfald och mot diskriminering. Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar, men faktum är att Sverige på grund av bristande möjlighet till uppföljning av lagen fått kritik av bland annat FN, EU-kommissionen och DO. Att det finns en dissonans mellan nationens goda självbild i mångfaldsfrågor och den faktiska verkligheten är något som många av oss som lagen är tänkt att stötta känner väl igen. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Alldeles för många har liknande historier att berätta och det får allvarliga konsekvenser både för individen och samhället.
Det är uppenbart att vi tillsammans måste hitta bra verktyg för att ta oss an dessa problem. DIK har därför under arbetet med kommunikationsrapporten för första gången erbjudit förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att även bidra med anonyma jämlikhetsdata. Tidigare har DIK, som de flesta andra organisationer, bara ställt frågor kring två diskrimineringsgrunder: kön och ålder. Lagen har dock fem diskrimineringsgrunder till och för att kunna bedriva ett effektivt arbete mot diskriminering måste man ta alla sju i beaktande. Genom att arbeta med jämlikhetsdata stärker vi förbundets arbete för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. Du kan hjälpa till genom att välja att bidra med dina anonyma jämlikhetsdata nästa gång du får möjligheten i någon av DIK:s enkäter.
Och med detta vill jag önska er alla en riktigt trevlig jul.
Ta hand om varandra!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK