Ordförande Anna Troberg tar avstamp i kongressen, blickar framåt och resonerar kring DIK:s framtid.
Om jag skulle beskriva min upplevelse av DIK:s kongress med tre ord skulle det låta som en fet krigsrubrik i kvällspressen: ”Fackpamp på lyxhelg!” För vad kan väl rimligtvis vara lyxigare än att i två dagar få umgås med så trevliga, kompetenta och engagerade människor som de som befolkar DIK: kongressombud, medlemmar, valberedning, styrelse och kansli?
Jag inledde kongressen med ett brandtal för alla de små och medelstora fackförbunden. De som är nyfikna, innovativa och snabbfotade. De som har modet att bryta ny mark och bana väg för de stora elefanterna som på egen hand har svårt att hänga med på en föränderlig arbetsmarknad. Kort sagt, nyfikna, innovativa och snabbfotade fackförbund som DIK.
Kongressen tog en rad stora och viktiga beslut som är helt nödvändiga för framtiden. Man antog en ny stadga, ny färdriktning, ny strategi och en ny varumärkesplattform krönt – förhoppningsvis – med ett nytt namn längre fram i vår. Man antog också ett yrkande om att undersöka effekterna av arbetstidsförkortningar för DIK:s olika yrkesgrupper till nästa kongress och flera om olika typer av stöd till lokalfackliga, till exempel med medlemsrekrytering. Och – så klart – mycket annat, som alla kommer att få presenterat för sig på olika sätt framöver.
Nya tider kräver nya grepp, men i allt förnyelsearbete måste man både ha en levande relation till sin historia och en klar bild av vart man är på väg. Dåtid, nutid och framtid måste hänga ihop med en tydlig röd tråd. Om inte, riskerar man att så småningom att bli som en hjälplös Major Tom som glider runt planlöst i rymden och desperat försöker anropa en jord som inte svarar.
Nya tider kräver också något annat. När man gjort alla de undersökningar som krävs. När man räknat på kostnaderna – både vad det gäller pengar och energi och ställt dem mot vinsterna. När man har sin plan tajmad och klar in i minsta detalj, så återstår det en sak: modet att fatta alla de beslut som behövs för att faktiskt sätta bollen i rullning. Kongressen hade modet att axla det ansvaret.
Den stora snackisen var så klart att kongressen gav förbundet klartecken att gå vidare med varumärkesarbetet och arbetet att vaska fram ett nytt namn som bättre förmedlar vilka vi är – ett namn som känns i hjärtat på det där sättet som en förkortning som inte ens är en förkortning längre aldrig riktigt gör.
Varumärkesarbetet är i full gång. Vi har redan gjort undersökningar bland både existerande och potentiella medlemmar om hur väl de känner till DIK, hur de uppfattar oss och vilken relation de har till namnet DIK, och så vidare. Vi kommer att fortsätta att involvera dessa grupper i det vidare arbetet. Målet är att hitta ett namn vi alla kan leva och andas, ett namn som förkroppsligar förbundet, ett namn som våra medlemmar känner igen sig i och ett namn som potentiella medlemmar känner sig lockade av – ett namn som väcker känslor.
När vi vaskat fram några namnförslag som uppfyller dessa kriterier kommer de att testas på medlemmar och potentiella medlemmar innan styrelsen beslutar om ett slutgiltigt namnförslag och kallar till en extra digital kongress. På extrakongressen kommer de av medlemmarna valda kongressombuden att bestämma om de vill att förbundet ska anta det nya namnet eller ej. Spännande, eller hur?
DIK är inte en av de stora drakarna. Vi är den där osannolika hjälten som tar sig an besten mot alla odds, men som ändå alltid vinner för att hen inte förlitar sig på sin storlek, utan på sin förmåga att växa med uppgiften och hitta kreativa lösningar. Min personliga sinnebild för detta är Sarah Connor. Din kanske är en annan. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att man vågar när det verkligen gäller.
Jag är oändligt stolt och glad över att ha fått fortsatt förtroende att tillsammans med den nya styrelsen stå på barrikaderna för det här fantastiska förbundets räkning i tre år till. Tack! Och, god jul!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK