Vår ordförande Anna Troberg delar med sig av sina tankar kring demokrati och mångfald inför årets Pride-festival.
Första gången jag stod ansikte mot ansikte med nazister var 1991. Jag var sjutton år. Det var min första musikfestival och den första gången jag träffade en grupp öppet homosexuella tjejer. Jag kände mig fri. Lycklig. Tills ett gäng skinnskallar gick förbi och skrek åt oss. Vår lilla grupp splittrades lika fort som den bildats. När jag gick iväg kastade någon en glasflaska som träffade mig i huvudet. Blödande tog jag mig till ett Första Hjälpen-tält där jag blev hoplimmad. Någon frågade om jag ville göra en polisanmälan. Jag sa nej. En polisanmälan skulle ha inneburit att mina föräldrar fått veta något om mig som jag inte var redo att berätta.
Den andra gången var 2003 och jag hade för länge sedan sparkat upp garderobsdörren. Tillsammans med tusentals andra gick jag genom Stockholm i Prideparaden. Jag kände mig återigen fri och lycklig. Jag kände mig trygg. Tills ett gäng Nationaldemokrater stormade paraden alldeles framför mig och mina vänner. På några sekunder trasades allas trygghet sönder. Några liv förändrades för alltid.
Den tredje gången valde jag själv att möta nazisterna. Det var i Almedalen 2017. En ensam man stod i tyst protest med ryggen vänd mot Nordiska Motståndsrörelsen. Jag ställde mig bredvid honom. Och där stod vi, oftast helt ensamma. Nazisterna blängde och filmade oavbrutet. De grupperade sig och svepte om och om igen förbi oss så nära det är möjligt utan att faktiskt röra. Mannens enda trygghet var en volym Gunnar Ekelöf-dikter. Min var en regnbågsflagga. Sårbara, och väl medvetna om att ingen skulle hinna till vår undsättning om nazisterna ändrade taktik, stod vi ändå kvar.
På eftermiddagen anslöt vi oss till den årliga Mångfaldsparaden. Den leddes av outgrundlig anledning genom en trång passage mitt emellan Sverigedemokraternas och NRM:s nästen. 2000 hbtq-personer med vänner tvingades löpa gatlopp mellan SD:s närodlade nyanser av brunt och nazisternas högtalarförstärkta hatvrål om vit kärnfamiljsrevolution utan pardon. Mitt i paraden, bara några få meter från nazisterna insåg jag att det enda mellan dem och oss var en ynka dialogpolis. Det fanns fler poliser, men för långt bort. Katastrofen 2003 kändes nära.
Nazisterna i Visby skrämde mig, men insikten om att samhället inte är bättre rustat för att skydda oss skrämde mig mer. Här kan och måste den svenska fackföreningsrörelsen göra reell skillnad. Vi jobbar varje dag för att människor ska få uppleva respekt och jämlikhet på jobbet. Det kan vi bara göra om detsamma finns i resten av samhället, i vardagen utanför jobbet. Faktum är att om de mörka krafterna vinner kan facket inte göra något alls – inte ens existera.
Vi måste stå upp för det som gör vårt samhälle starkt – demokrati, jämlikhet och mångfald. Det räcker inte att göra det en vecka om året. Det är 51 veckor för lite. Nej, vi måste göra det varje dag. Det finns många problem att lösa, men det är faktiskt lätt att vara en del av lösningen.
När jag klev in genom dörren på DIK som nyvald förbundsordförande förutsatte ingen att jag hade en man. De som visste att jag har en fru refererade till henne som om de aldrig gjort något annat. De som inte visste det höjde inte ens ögonbrynen när de fick veta. Det var inte en slump. Det var resultatet av DIK:s aktiva arbete med mångfaldsfrågor och kanslipersonalens eget beslut att vara en del av en positiv samhällsförändring. Min dröm är att alla lika okomplicerat ska få vara sig själva både på jobbet och på fritiden – oavsett vem de råkar vara. Du kan förverkliga den genom dina val.
Det kommer alltid att finnas antidemokratiska och diskriminerande krafter i samhället, men så länge vi andra konsekvent arbetar för att upprätthålla, förbättra och utbilda om alla de rättigheter som tidigare generationer kämpat sig till kommer de mörka krafterna aldrig att vinna. Den 5 augusti går jag med Saco i Prideparaden i Stockholm. Häng på!
Anna Troberg
Förbundsordförande