387 kvinnliga arkeologer skriver på #metoo under #utgrävningpågår. DIK:s ordförande Anna Troberg kommenterar uppropet.
Den populärkulturella bilden av en arkeolog är Indiana Jones. En charmig och ruffig karlakarl som promenerar in i ett sedan länge bortglömt tempel och grabbar tag i en historisk artefakt med den ena handen och en till en början motsträvig kvinna med den andra. Ingen riktig arkeolog skulle få för sig att behandla en artefakt så vårdslöst. Förbluffande nog ter det sig för vissa dock helt naturligt att behandla kvinnor – närmare bestämt sina kvinnliga kolleger – precis så vårdslöst.
I dag skriver 387 kvinnliga arkeologer under #metoo-uppropet #utgrävningpågår i DN. Vittnesmålen är horribla. Arkeologers yrkesvardag är otrygg på många sätt. Anslagen är magra. Heltidstjänsterna är försvinnande få. De flesta är projekt- eller säsongsanställda. Arbetsgivarna är förhållandevis få. Dessutom utförs arbetet ofta ute i fält, vilket innebär övernattningar, i bästa fall i egna rum på hotell, men inte sällan under mer gemensamma former, till exempel i hyrda fritidshus långt från grannar.
Det är lätt att se att detta är en perfekt grogrund för alla möjliga typer av sexuella trakasserier och övergrepp. Men, om det är något som #metoo-rörelsen gjort smärtsamt uppenbart, så är det arbetsgivarnas tondövhet i dessa frågor. Man har valt att inte se. Man har valt att inte lyssna. Man har i många fall aktivt valt att ignorera de som vågat lyfta problemen. Genom att göra det har man också effektivt tystat de medarbetare som utsatts för andras gränslöshet och som har viktiga saker att berätta.
Fram till nu har tyvärr realiteten för kvinnliga arkeologer varit att den som är mån om att få vara en del av nästa forskningsprojekt eller utgrävning, eller som kanske till och med vågar drömma om en förlängd anställning, tvingats passa sig för att vara till besvär. Och till besvär har man uppfattats vara om man till exempel uppmärksammat sin arbetsgivare på sexuella trakasserier och övergrepp på jobbet. Detta måste få ett omedelbart slut.
Arbetsgivare måste bli mer uppmärksamma och lyhörda. Problemen finns. Det går inte att ducka för dem längre. Det är inte de som berättar som är till besvär. Det är de som inte respekterar sina kolleger, de som inte kan hålla sin tunga eller sina fingrar i styr som är det. Här behövs ett gediget och långsiktigt arbetsmiljöarbete. Som arbetsgivare måste man dessutom vara extremt tydlig med att man inte bara förväntar sig att missförhållanden rapporteras, utan att man välkomnar det, som ett viktigt steg i att successivt skapa en tryggare arbetsplats för alla.
Det är inte enkelt att vara den som säger ifrån, men du som är eller har varit utsatt och har saker att berätta står inte ensam. Fackförbundet DIK har organiserat Sveriges arkeologer under lång tid. Vi ställer hela kraften av den fackliga organiseringen till ditt förfogande. Det är nog nu. Alla arkeologer – män OCH kvinnor – ska kunna gå till jobbet och känna sig trygga.
#utgrävningpågår är en viktig milstolpe. Kvinnorna bakom uppropet har i ett slag blottlagt den största avskrädeshögen någonsin inom svensk arkeologi. Och, som alla arkeologer vet, är det ofta i avskrädeshögarna man finner svaren. När alla kort nu ligger på bordet kan arbetsgivarna inte längre undkomma sitt arbetsgivaransvar. Dessutom vet vi på DIK exakt vad vi har att jobba med och kan gå vidare. Tack för att ni hjälper oss att bli bättre på att hjälpa er.
Jag är stolt över alla arkeologer som nu ställt sig upp och sagt stopp genom #utgrävningpågår. Indiana Jones är död. Länge leve Lara Croft.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK