Vad innebär ”märket” i avtalsrörelsen?

Vad är märket?

Under 70- och 80-talen fungerade lönebildningen inte så bra i Sverige. Höga löneökningar bidrog till ökad inflation och försämrad konkurrenskraft. 1997 kom fack och arbetsgivare inom industrin överens om det så kallade industriavtalet, en metod för att bromsa de stora löneökningarna. Det innebär att lönerna bara ska höjas i den takt som gör att företagen inte tappar konkurrenskraften.

De löneökningar som industrins parter kommer överens om – märket – ska sätta ramarna även inom andra branscher. Det gäller också DIK:s branscher. Lönemärket i industrin är alltså ett riktmärke för hela arbetsmarknaden.

Den här metoden gör att det blir svårare för enskilda branscher att springa iväg i löneutvecklingen och driva upp kostnadsläget. Historiskt har märket oftast hamnat på två till tre procent.

Industrin går alltid först i avtalsrörelsen och förhandlingar inom övriga branscher startar inte förrän märket är satt.

Hur påverkar märket min lön?

Märket är ett riktmärke på kollektiv nivå och ska aldrig utgöra ett tak för dig som individ. Din lön ska bestämmas utifrån din prestation kopplat till arbetsplatsens lönekriterier.

Varför sätter just industrin märket?

Målet är att lönerna ska öka stabilt över tid samtidigt som Sverige behåller sin internationella konkurrenskraft. Industrin anses vara den mest konkurrensutsatta branschen och därför är det den som sätter märket.

Hur påverkas märket av hög inflation?

I oroliga tider när priserna stiger kan det förstås kännas lägligt med en större löneökning anpassad till inflationen. Dock skulle det bidra till en prisspiral som skulle spä på inflationen och prishöjningarna ännu mer. Därför är det viktigt att hålla märket på en sådan nivå som förhindrar lönerna och priserna att dra iväg, samtidigt som nivån ska vara så pass hög att lönerna över tid ökar stadigt.