En positiv möjlighet för alla att i större utsträckning anpassa arbetet efter sina egna behov – det är vad vi nu måste se till att det nya, mer flexibla arbetslivet blir. Förbundsordförande Anna Troberg resonerar om möjligheterna och utmaningarna.
Pandemin har nyligen fyllt ett år i Sverige. Det finns mycket att säga om året som gått. Många har förlorat någon. Många har varit sjuka. Många har tvingats se sig om efter ett nytt jobb. Vi är fortfarande mitt i allt detta. Just därför är det viktigt att komma ihåg att pandemin trots allt också fört med sig en del positiva saker. Den har till exempel givit oss en unik möjlighet att utmana både samhällsnormer och personliga käpphästar kring var och när man bör jobba.
"Frodades gjorde också misstanken om att ordet ”hemarbete” i själva verket dolde allt från Netflix-maraton och tv-sport till omfattande köksrenoveringar."
I början av 2020 levde idén om att arbete var något som bäst gjordes på jobbet. Frodades gjorde också misstanken om att ordet ”hemarbete” i själva verket dolde allt från Netflix-maraton och tv-sport till omfattande köksrenoveringar. 2021 känns dessa tankar i det närmaste antika. Om hemarbete faktiskt vore en omskrivning av allt annat än just arbete skulle kugghjulen som får världen att snurra rostat ihop vid det här laget. Det har de bevisligen inte gjort.
Trots att många i ett slag och helt utan förberedelser – organisatoriskt och tekniskt – plötsligt tvingades förlägga hela eller stora delar av sitt arbete till hemmet, så har omställningen fungerat förvånansvärt bra. Så bra att en del företag, främst unga techföretag, redan för flera månader sedan annonserade att deras personal aldrig skulle få återvända till kontoret som tidigare. Ett besked som mötts både med fasa och glädjerop, beroende på både personliga preferenser och funderingar kring arbetsgivarnas verkliga bevekelsegrunder. Att inget kommer att bli som tidigare är vid det här laget relativt oomtvistat.
Även de DIK organiserar har i stor utsträckning fått ställa om till hemarbete. På kongressen 2018 fick styrelsen i uppdrag att tillsätta en expertgrupp för arbetstidsförkortning. Denna expertgrupp har tagit fram en rapport som kommer att presenteras inför kongressen. En av många intressanta insikter i den är att många av de DIK organiserar framför allt vill ha mer flexibilitet, det vill säga en större möjlighet att styra var och när man arbetar. Undersökningen gjordes före pandemin, men med tanke på alla de samtal jag haft med medlemmar under året finns det inte mycket som tyder på att ett års påtvingad prova på-flexibilitet avskräckt speciellt många. Tvärtom. Flexibiliteten hägrar alltjämt.
Större flexibilitet kommer naturligtvis med sina alldeles egna utmaningar. Arbetsgivare tar inte alltid sitt arbetsmiljöansvar på allvar ens på den gemensamma arbetsplatsen. Dessvärre finns det de som tror att de slipper undan en del av ansvaret om medarbetarna jobbar hemifrån. Så är det självklart inte. Arbetsmiljön är alltid arbetsgivarens ansvar. Distansarbete ställer, om något, större krav på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete, också vad det gäller den digitala arbetsmiljön.
"När många av medarbetarna väljer att arbeta helt eller delvis på distans krävs också en ny typ av ledarskap."
När många av medarbetarna väljer att arbeta helt eller delvis på distans krävs också en ny typ av ledarskap. Det är en sak att leda personalen på plats, en annan att göra det på distans. En omställning till ett mer flexibelt arbetsliv kräver ett rejält kompetenslyft i chefsleden. Kontroll måste lämna plats för förtroende. En del chefer arbetar redan så, men de måste bli fler.
Många mår bäst och känner sig mest effektiva på den gemensamma arbetsplatsen. Andra mår bäst och känner sig mest effektiva när de själv kan styra var och när de arbetar. Det ligger ingen värdering i det. Vi är alla olika. Men, i princip hela arbetslivet har sedan tidernas begynnelse anpassats efter de som trivs och arbetar bäst på arbetsplatsen. Det har det funnits praktiska anledningar till, men inte längre.
Den tekniska utvecklingen möjliggör bevisligen distansarbete i långt större utsträckning än vad som ansågs möjligt före pandemin. Det spelar för många yrken och arbetsuppgifter ingen roll om du sitter någonstans på landsbygden, i glesbygden eller på ett kontor mitt i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Efter pandemin kommer vi äntligen att kunna börja bygga ett mer flexibelt arbetsliv – på riktigt – utan att behöva slåss mot hjärnspöken i form av invanda normer och käpphästar.
Notera att jag skrev att ”vi”. Pandemin har satt bollen i rullning. DIK och resten av fackföreningsrörelsen måste vara garanten för att den går i mål. Ohämmad flexibilitet kan lätt förvandlas till gränslöshet eller ett sätt för mindre nogräknade arbetsgivare att kalla oömma besparingar för utveckling. Flexibiliteten måste vara en reell och positiv möjlighet för alla att – utifrån varje verksamhets unika ramar – i större utsträckning anpassa arbetet efter sina egna behov – oavsett om man alltid vill vara på jobbet eller helt eller delvis arbeta på distans.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
Vem har ansvaret för arbetsmiljön? Vad är ett skyddsombud?