För en tid sedan fick Sofia Lenninger, f.d. kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg, lämna sin post efter att de politiska besluten omöjliggjort hennes jobb. I en tid där tjänstemän riskerar att få sparken för att de upplyser om att det finns en lag att förhålla sig till har alla folkvalda, oavsett parti och politisk övertygelse, ett övergripande ansvar att försvara vårt demokratiska system – och att stoppa de som försöker underminera det, menar DIK:s förbundsordförande Anna Troberg.
Den 24 oktober 2019 fick Sölvesborgs kultur- och bibliotekschef Sofia Lenninger lämna sin post. Anledningen var att den politiska ledningen i kommunen gjort hennes jobb i stort sett omöjligt. I samma stund som Lenninger markerade lagens ramar och vägrade bära hundhuvudet för den förda politiken blev hon – enligt det lokala styret bestående av SD, M, KD och SoL – helt enkelt för besvärlig för att få ha kvar sitt jobb. Detta är ett beslut som riskerar att få stora konsekvenser – inte bara för Lenninger och Sölvesborg – utan för oss alla, oavsett var i landet vi bor.
Tjänstemän har å ena sidan ett ansvar att följa lagen och å andra sidan att verkställa politiska beslut. Detta är normalt inte ett problem, då det naturligtvis inte ska fattas lagvidriga politiska beslut. Men, i kommunalpolitiken tycks det på vissa platser ha blivit mer regel än undantag att tassa runt i lagens gränstrakter. Det skapar en ohållbar situation för de tjänstemän som är satta att verkställa besluten, speciellt när en höjd varningsflagga i demokratins tjänst riskerar att leda till personliga repressalier.
Det är naturligtvis ingen slump att en av de första som fick gå på grund av sin besvärliga vana att tydliggöra lagens ramar var en kultur- och bibliotekschef. SD gör ingen hemlighet av att man har stora ambitioner inom kulturpolitiken. Samtidigt tycks alla andra partier vara extremt lättövertalade att slumpa bort kulturpolitiken när en möjlighet till mer makt dinglar som en saftig mask på en krok framför dem. Det är en farlig obalans som ger SD oproportionerligt stor makt över just kulturen.
I SD:s händer är kulturen varken fri eller inkluderande. Den är ett instrument, ett uppfostringsverktyg, med målet att homogenisera och utesluta allt som inte enkelt låter sig formas enligt deras modell. Det som är besvärligt ska bort. Konst och historia som inte främjar deras världsbild ska bort. Stökig samtidskonst ska bort. Böcker på andra språk än svenska ska bort. Grovt förenklat skulle man kunna säga att det mesta som inte figurerat i minst en Carl Larson-målning ska bort. Det inkluderar även besvärliga tjänstemän.
En del hävdar att Sölvesborg är ett undantag. Det tror jag tyvärr är fel. Sölvesborg är bara början. För varje tjänsteman som sparkas för att de är besvärliga nog att göra sitt jobb väl, tystnar tio andra. Tjänstemän är bara människor. De har familjer att försörja och lån att betala. Det är lättare att hålla tyst än att potentiellt stå arbetslös. Detta högst mänskliga faktum utnyttjar SD för att tänja lagens ramar och kidnappa den fria och inkluderande kulturen. Eftervärlden kommer inte att se med blida ögon på de partier som hjälpt till att breda ut denna kulturskymning över landet. Skulden kommer att vila tyngst på de politiker och partier som villigt lånat ut sina muskler till detta. Men, den kommer att hänga som en albatross om halsen på alla politiker och partier som inte bjudit på tillräckligt motstånd.
När SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer måste det finnas andra folkvalda som vågar sträcka sig efter lampknappen och tända ljuset. Det ansvaret kan inte bara skyfflas över på tjänstemän, speciellt inte i en tid där de riskerar att få sparken för att de upplyser om att det finns en lag att förhålla sig till. Men, folkvalda kan inte sparkas mellan val. Det är en förmån som förpliktigar långt bortom alla enskilda sakfrågor.
Alla folkvalda, oavsett parti och politisk övertygelse, har ett övergripande ansvar att försvara vårt demokratiska system – och att stoppa de som försöker underminera det. Det borde man sannerligen inte behöva påminna folkvalda om, men vi lever i en märklig tid där det tydligen behövs. Att ett parti flexar sitt elastiska förhållande till lagen och försöker urholka systemet genom repressalier och indirekta hot mot tjänstemän är knappast förvånande. Men, att folkvalda ur andra partier inte förmår att lägga olika åsikter om enskilda politiska sakfrågor åt sidan för att stå upp för lagen och skydda vårt demokratiska system är inte bara skamligt. Det tyder på en galopperande brist på politisk ryggrad.
Detta kommer jag att prata om på Folk & Kultur - med bland andra Sofia Lenninger - i DIK:s seminarium ”Kulturen och Politiken – Hur mår relationen?”. Det går av stapeln onsdagen den 5 februari, på Terrassen, Hotell Bolinder Munktell, kl. 16:00-17:00. Vi ses där!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK