I slutet av maj släpps den av regeringen beställda Stridsåtgärdsutredningen. DIK:s ordförande Anna Troberg menar att den ska gå raka vägen till papperskorgen – utan att passera gå.
I slutet av maj släpps den av regeringen beställda Stridsåtgärdsutredningen. Utredningen har sitt ursprung i en långdragen och infekterad konflikt i Göteborgs containerhamn och det kan naturligtvis tyckas långt bort från de yrkesgrupper som DIK organiserar, men i den svenska partsmodellen hänger allt ihop. Drar man för hårt i tåtarna i ena änden, så händer det inte alltid så trevliga saker i den andra. Därför ska man vara försiktig med att låta undantagen påverka regeln i alltför stor utsträckning.
Exakt vad utredningen kommer fram till vet vi inte än, men de signaler som vi nu får är oroväckande. Utredningen väntas lägga ett förslag om utökad fredsplikt, vilket i klarspråk betyder en begränsning av strejkrätten och – i förlängningen – av organisationsfriheten.
Om en arbetsgivare redan är bunden till ett kollektivavtal med ett fackförbund, så kan ett konkurrerande fackförbund enligt vad vi nu erfar av det stundande förslaget komma att få begränsade möjligheter att ta till stridsåtgärder för att kräva kollektivavtal för sina medlemmar. Detta skulle få långtgående konsekvenser för DIK och de andra Sacoförbundens möjlighet att sluta avtal för våra medlemmar, eftersom de ofta finns på arbetsplatser med flera konkurrerande fackförbund och avtal.
Den svenska partsmodellen är en komplicerad balansakt som det tagit generationer att mejsla fram. Den är stark för att många – däribland DIK och Saco – tror att den är den bästa lösningen för den svenska arbetsmarknaden. Partsmodellen skapar utrymme för beslut att fattas nära – i vissa fall mycket nära – dem de berör. Att reglera arbetsmarknaden med generella lagar skulle göra det betydligt svårare att hitta bra lösningar för enskilda branscher och de som verkar i dem. Det finns helt enkelt mycket gott fog för tron på partsmodellen. Den har tjänat parterna – både arbetstagare och arbetsgivare – ja, hela Sverige mycket väl. Den har lett till välfärd och tillväxt.
Partsmodellen är varken färdig eller perfekt och det kommer den heller aldrig att bli. Tiderna förändras och saker måste efterhand justeras. Det ingår i konceptets natur. Parterna skruvar därför i avtalsrörelser tillsammans varsamt på detaljerna för att få maskineriet att tryggt ånga vidare in i framtiden för allas väl och ve. Modellen är och ska alltjämt vara ett ständigt pågående arbete. Men, det är en sak att finjustera, en helt annan att helt förändra förutsättningarna för hela modellen. Tyvärr ser det i nuläget ändå ut som om det är just det som Stridsåtgärdsutredningen kommer att föreslå.
Men, vad spelar nu detta för roll? DIK och de andra Sacoförbunden går inte ut i strejk i parti och minut. Det må så vara, men det faktum att verktyget trots allt ligger där i verktygslådan jämnar ut spelplanen vid förhandlingsbordet. Partsmodellen bygger på balans och ansvarstagande. Om den ena parten berövas sitt yttersta vapen får den andra parten ett övertag som riskerar att slå sönder hela modellen för alla.
Detta är en nyttig påminnelse om att en seger aldrig är för evigt vunnen. Varje generation måste utkämpa sina egna strider – inte sällan för samma sak som dess förfäder redan slagits för. Om utredningen lägger fram det väntade förslaget om inskränkningar i strejkrätten och organisationsfriheten, så kommer DIK inte att tiga still. Som en del av Sacofederationen kommer vi att tillsammans med de andra Sacoförbunden att göra våra röster hörda och arbeta för att förslaget lämnar ritbordet och går raka vägen till papperskorgen – utan att passera gå.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK