Anna Troberg: "Vi måste fortsätta berätta regnbågsflaggans historia"

pride jamlikhet fackforbundet-DIK

Ju bättre vi minns det som varit, desto bättre möjligheter har vi att slå vakt om det vi vunnit på vägen, skriver Anna Troberg – och uppmuntrar till att vara med och skriva viktig hbtqi-historia.

Sedan några år tillbaka är sommarmånaderna fyllda av regnbågsfärger. Företagsloggor hottas upp. Bussar pyntas. På IKEA ratas de gamla blågula kassarna för den nästan tre gånger så dyra regnbågsfärgade varianten. Regnbågsflaggan har blivit något att vifta med i tid och otid för allt och inget som är bra och trevligt. Ursprungsbetydelsen håller sakta med säkert på att gå förlorad i en tunn regnbågsfernissa utan något djupare förståelse eller sammanhang.

Ett hett tips är – som alltid när man söker djupare förståelse och sammanhang – att se sig om i historien. Regnbågsflaggan har bara varit en symbol för hbtqi-rörelsen sedan slutet av 70-talet och personer som vi i dag skulle omfamna med det moderna hbtqi-begreppet har ju funnits sedan tidernas begynnelse. Deras erfarenheter är den klangbotten som behövs för att regnbågen inte ska bli plakatpolitik utan en utgångspunkt för faktisk handling.

Att vi i dag kan höra dessa röster tala till oss är inte bara tur – även om det alltid finns ett visst mått av den varan när gamla föremål, texter och bilder faktiskt överlever till vår egen tid. Det är också resultatet av det systematiska arbete som bland annat arkeologer, konservatorer, arkivarier, bibliotekarier, forskare, museipedagoger och andra ägnar sig åt. Alla har naturligtvis en historia, men tillgången till den historien skiljer sig mycket åt beroende på vem man råkar vara. Många minoriteter har berövats hela eller delar av sin historia. Att göra någon rotlös, att hindra någon från att kunna spegla sig i andra och känna samhörighet är en effektiv form av förtryck. Att hitta, bevara och tillgängliggöra historien är en motståndsrörelse mot förtryckets selektiva minne.

Det finns fortfarande så mycket att upptäcka i hbtqi-historien. Arkiv, bibliotek och museisamlingar är en veritabel guldgruva. Selma Lagerlöfs brev låg olästa i femtio år på Kungliga biblioteket innan de slutligen fick öppnas 1990. Då visade det sig att hela Sveriges sagotant under flera årtionden var en del av en komplicerad kärlekstriangel med två andra kvinnor. Anne Listers omfattande dagböcker – närmare tio miljoner ord – låg olästa i århundraden, tills historikern Helena Whitbread ramlade över dem och upptäckte en så unik del av hbtqi-historien att dagböckerna numera är en del av Unescos Memory of the Word-program tillsammans med Magna Carta och Shakespeares verk.

Det finns också delar av hbtqi-historien som länge varit kända, men som få känner till. Ett sorgligt exempel är att när befrielsen äntligen kom till koncentrationslägren, så kom den inte till alla. De som hade en rosa triangel på bröstet låstes inte sällan in igen – i fängelse eller på mentalsjukhus. Deras existens var inte bara ett brott i nazisternas ögon, utan även i befriarnas. Vi får aldrig glömma dem. Många hbtqi-personer runt om i världen riskerar fortfarande att drabbas av samma öde.

I Sverige är det 77 år sedan homosexualitet avkriminaliserades. Det är 42 år sedan sjukdomsstämpeln togs bort. Det är åtta år sedan tvångssteriliseringen av transpersoner upphörde. Men, många hbtqi-personer diskrimineras fortfarande i hemmet, i skolan, på jobbet och på fritiden. År 2021 lappas och lagas det fortfarande på diverse lagar för att alla – även hbtqi-personer – ska vara lika inför lagen. Det är pinsamt. Vi borde ha varit färdiga med det för längesedan. Extra pinsamt blir det naturligtvis när en majoritet av de som stiftar våra lagar gärna poserar med regnbågsflaggor, men ändå släpar fötterna efter sig i frågor där de skulle kunna göra verklig skillnad.

Det behövs bara en liten gradförskjutning av samhällstemperaturen för att de senaste årens uppsluppna regnbågsyta ska krackelera. Rättigheter kan både ges och dras tillbaka. Därför måste vi alltid dyka ner under ytan. Ju bättre vi minns det som varit, desto bättre möjligheter har vi att slå vakt om det vi vunnit på vägen och staka ut en bättre väg framåt.

DIK gör det genom att driva diskrimineringsärenden, utbilda våra lokalfackliga och genom opinionsbildning. Våra medlemmar gör det – som jag beskrivit ovan – genom att släppa lös sin kompetens på jobbet.

Sist, men inte minst vill jag också tipsa om en både givande och betydelsefull hobby. Wikipedia är fantastiskt, men inte perfekt. Minoriteter är underrepresenterade både bland skribenter och artiklar. Du kan ändra på det genom själv skriva in relevant historia i världens mest använda uppslagsverk. Alla är välkomna. Det är inte svårt. Du kan göra verklig skillnad.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK

Ingen ska bli diskriminerad – så här gör du blivit orättvist behandlad på jobbet.

Om diskriminering