Sverige har mycket kvar att göra för att leva upp till sin höga svansföring. Det menar DIK:s förbundsordförande Anna Troberg, som frustrerat reflekterar över bristerna i Sveriges arbete för hbtqi-personers rättigheter.
Detta skulle bli en helt annan sorts text, en glad och somrig text i regnbågens alla färger, men sedan tog en man sig friheten att gå in på en gayklubb i Oslo, plocka fram ett vapen och skjuta vilt omkring sig på människor. Därför är det här ingen glad och somrig text. Det är en rasande text. En text för Jon och Kåre som mördades i vårt grannland och för alla andra hbtqi-personer som far illa på grund av omvärldens flathet.
Sverige har extremt hög svansföring vad det gäller hbtqi-frågor. Så hög, att det under de senaste tio åren blivit allt fler som oemotsagt och ogenerat deklarerar att vi i Sverige minsann är färdiga med de där hbtqi-frågorna. IKEA har ju regnbågspåsar, då måste ju saken vara biff, eller hur? Men, ute i verkligheten, bortom den självgoda svenska självbilden, ser det annorlunda ut.
Unga hbtqi-personer har sämre förutsättningar om man jämför dem med andra unga. De har sämre trygghet och studiero i skolan. De avstår från fritidsaktiviteter för att de är rädda för ett dåligt bemötande. De mobbas, hotas och misshandlas mer. De utsätts för omvändelseförsök. De baserar utbildning och yrkesval på var de bedömer att de kommer att vara tryggast. De har – föga förvånande med tanke på ovan exempel – sämre psykisk hälsa.
Hur kan det fortfarande vara så här? Svaret är tredelat. Sverige har inte gjort upp med sin hbtqi-historia, man har inte drivit hbtqi-frågorna i hamn politiskt och man har misslyckats med att värna hbtqi-personers trygghet.
Homosexualitet avkriminaliserades 1944. Sjukdomsstämpeln togs bort 1979. Man behöver alltså inte vara lastgammal för att ha föräldrar som fötts medan kriminaliseringen fortfarande fanns kvar eller för att själv ha betraktats som psykiskt sjuk under sina första år. Själv föddes jag 1974 – samma år som ABBA vann Eurovision i Brighton - och var således psykiskt sjuk tills jag var fem år gammal.
Min generation växte upp med vetskapen om att sådana som vi inte fick gifta sig. Vi var vuxna när partnerskapsregistreringen kom 1995 och började närma oss medelåldern innan samkönade par så sent som 2009 faktiskt fick gifta sig på riktigt. När jag och min fru gifte oss 2016 stod det fortfarande ”make” och ”maka” på blanketten från Skatteverket och Facebook firade oss med en litet stiliserat heterosexuellt brudpar när vi delade vår glada nyhet.
Man tutade också i oss att sådana som vi helst inte skulle bilda familj. Transpersoner tvångssteriliserades fram till 2013. 2003 fick samkönade par till sist rätt att prövas som adoptivföräldrar, men i realiteten har vi faktiskt mest fått adoptera våra egna barn. Först den 1 januari 2022 började den som är gift med någon som föder barn, även i en samkönad relation, automatiskt betraktas som barnets förälder. Och inte förrän den 1 augusti 2022 får samkönade kvinnopar, som fått barn utomlands, sitt föräldraskap per automatik erkänt i Sverige. Tänk att tvingas adoptera sina egna barn. I Sverige. Fram till 2022. Det är faktiskt inte riktigt klokt.
Allt detta må vara galet, men det är ändå en mild bris i jämförelse med den cocktail av förnedring, mentalsjukhus och fängelse som många hbtqi-personer utsattes för av staten fram till 1944 och i vissa delar ända fram till 1979 och vidare in i vår tid.
Böcker som ”Lisa och Lilly” och ”Lesbiska Ligan” av Mian Lodalen och ”Ett lyckligare år” av Jonas Gardell borde vara obligatorisk läsning. Dessa och liknande historier har legat bortglömda i arkiven alldeles för länge. Det är en mörk del av den svenska historien som ALLA borde känna till. Jag hade nyligen förmånen att få prata med Lodalen om detta. I augusti släpps det samtalet i poddformat för dig att lyssna på.
Lodalen föreslog nyligen att den svenska staten borde ge hbtqi-personer en offentlig ursäkt för de övergrepp som begåtts i statens regi. Det är en utmärkt idé. En offentlig ursäkt förändrar inte historien, men den ger erkännande och upprättelse och kan agera språngbräda till en bättre framtid.
Men, innan vi kommer till framtiden måste vi faktiskt titta på samtiden. I dag tvingar Sverige fortfarande hbtqi-flyktingar att bevisa sin sexuella läggning för att de ska få stanna. Det gör Migrationsverket med ett digert frågebatteri. De som misslyckas – och det gjorde för övrigt även tenoren Richard Söderberg när han svarade på frågorna – sätts på flygplan tillbaka till länder där det finns en mycket reell risk för förföljelse, våld och död. Av Sverige får de en klapp på axeln och en försäkran om att det nog ska gå bra, om de bara kryper halvvägs till Narnia in i garderoben.
Runt om i landet skräms hbtqi-aktivister till tystnad av högerextrema våldsverkare.Samma våldsverkare har med polisens goda minne fått demonstrera alldeles utanför RFSL:s lokal under Almedalsveckan. Regnbågsflaggor bränns. Lokalpolitiker försöker hindra bibliotek att ha evenemang med hbtqi-tema och har synpunkter på deras regnbågshyllor. Listan över angrepp på hbtqi-personer kan göras mycket lång.
Allt detta bär hbtqi-ungdomar med sig i ryggsäcken. Det är verkligen inte konstigt att många av dem mår dåligt. Det behöver dock inte vara så. Vi kan skapa bättre förutsättningar för kommande generationer. Sverige måste:
göra upp med historien – Dyk ned i arkiven. Ta fram en vitbok och ge en offentlig ursäkt för de övergrepp staten begått genom historien mot hbtqi-personer.
ro hbtqi-frågorna i hamn politiskt – Gör hela lagen jämlik, sluta förnedra hbtqi-flyktingar och behandla hbtqi-personer som en andra klassens medborgare.
värna hbtq-personers säkerhet – Ge alla hbtqi-personer ett tryggt liv i hemmet, i skolan, på jobbet och ute i samhället. Det måste vara möjligt att vara den man är och jobba för det man tror på utan att hotas, skadas eller dödas.
Hbtqi-personer har samma rätt till ett värdigt och tryggt liv som alla andra. Därför deltar DIK i Prideparaden i Malmö den 9 juli och i Stockholm den 6 augusti. Kom och gå med oss!
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK