Anna Troberg: "När regnbågsflaggorna är nedpackade är tystnaden i regnbågslandet öronbedövande"

Någon Pride-vecka om året snubblar myndigheter, företag, organisationer, politiker och – för all del – också fackförbund över varandra för att få krama lite på mig och andra hbtq-personer. De viftar med regnbågsflaggor och hasplar ur sig floskler om att ”all kärlek är kärlek”. Det ser bra ut. Varumärket skiner nyputsat i sommarsolen. Men, när den där enda veckan är över och regnbågsflaggorna är nedpackade är tystnaden i regnbågslandet öronbedövande. Det är som en skärgårdsö när turisterna dragit hem och några få bofasta står kvar och inte vet om de ska njuta eller kvävas av tystnaden.

Det är naturligtvis bättre med en veckas omtanke än ingen omtanke alls. Även tomteblossengagemang kan putta både lagar och normer i rätt riktning, men det är inget att bygga en solid personlig grundtrygghet på. För att på riktigt känna sig trygg i sig själv och vara redo att möta världen vad än den må erbjuda – bra och dåligt – krävs något mer beständigt. Man behöver ha en historia och ett sammanhang – en väv att fläta in sin egen livstråd i.

Här har den kulturella och kreativa sektorn en helt avgörande funktion. Det är nämligen här den vetenskapliga och kreativa kompetensen finns för att gräva fram, bevara och på olika sätt tillgängliggöra de sanna berättelserna om de som levt före oss. Jag skriver berättelserna i plural för det finns aldrig bara en berättelse att förhålla sig till. Historien är inte en pompös Wagner-aria. Den är ett körverk där varenda människa som någonsin levt har en röst.

Det finns naturligtvis alltid de som tycker att historien larmar och gör sig till när det inte bara är de heterosexuella manliga vita rösterna från västvärlden som träder fram när man lyssnar riktigt noga. Men, det är i den här fantastiska mångfaldskakafoni tryggheten bor. Alla – oavsett vem man är och vem man älskar – kan hitta fränder i historien och i kulturen de lämnat efter sig. Ensam är inte stark. Inre styrka växer i vetskapen om att historien är fylld av människor som var precis som man själv är.

Låter det flummigt? Ett aktuellt exempel är Anne Lister. Hon skrev mycket detaljerade kodade dagböcker om sitt liv i engelska Halifax under den första hälften av 1800-talet. Hennes omgivning hade en hel del att säga om hennes maskulina sätt och vurm för kvinnor, men hon var inte ensam. Till skillnad från de flesta då och nu kunde hon läsa antika grekiska och latinska verk på originalspråk – vilket betydde att hon kunde läsa dem utan samtidens oömma censur av allt som kunde anses omoraliskt. Därför visste hon också att det hon kände var något andra känt. Det gav henne mod att söka och finna samtida gelikar.

Lister var naturligtvis privilegierad på många sätt, men om det inte vore för kompetenta arkivarier, envisa forskare och modiga förläggare hade hennes berättelse gått förlorad. Lyckligtvis blev det inte så och nu har BBC – i sann hederlig public service-anda – äntligen fört ut hennes berättelse till folket i form av den underbara tv-serien ”Gentleman Jack”. Lister skrev för sig själv, men hennes berättelse ger 200 år senare människor världen över samma motståndskraft som hon själv fick av de gamla grekerna och romarna. Jag misstänker att detta – och att hon lyckats välta ett helt internet som vare sig hon eller hennes samtid kunde ha föreställt sig – skulle ha gjort henne omåttligt nöjd.

DIK lyfter ofta kultursektorns centrala roll i totalförsvaret – framför allt det psykologiska försvaret, det vill säga den del av totalförsvaret som är tänkt att inympa motståndskraft i befolkningen i händelse av kris eller krig. Arkiv, bibliotek och museum är oumbärliga både för samhällets och individens försvar. Här finns de sanna berättelserna. Här kan alla hitta sitt sammanhang. Här rustas vi alla för att stå pall för osund påverkan – oavsett om den kommer från främmande makt, inhemska extremister, rasister eller hbtq-foba medmänniskor.

När dessa institutioner nu så sakteliga tvingas ned på knä av historielösa och besparingsivriga politiker, kommer vi alla förr eller senare att bli ryckta ur vårt sammanhang. Några av oss kommer att gallras bort medan andra planteras om i räta rader i en likriktad drivbänk. Är du helt säker på vilken grupp du och dina nära och kära kommer att tillhöra? Troligen inte. Slå vakt om den fantastiska vilda, spretiga och mångfacetterade historien och kulturen. Gör motstånd. För allas skull.

Anna Troberg, förbundsordförande