Den 27 september överlĂ€mnade kultursamverkansutredningen sitt betĂ€nkande âKultursamhĂ€llet â utvecklad samverkan mellan stat, region och kommunâ till kulturministern. Utredningens förslag handlar i mĂ„ngt och mycket om administrativa förenklingar och minskad detaljstyrning frĂ„n statens sida. Intentionen Ă€r att kulturen ska genomsyra samhĂ€llet och komma nĂ€rmare medborgarna. DIK ser flera risker med att minska styrningen i kultursamverkansmodellen. Anna Troberg, förbundsordförande i DIK kommenterar:
â Det behövs större insatser för ett brett deltagande i kulturlivet. VĂ€l fungerande bibliotek, museer, studieförbund, kulturskola och ideella organisationer Ă€r för mĂ„nga nyckeln in i kulturen.
Nedan kommenterar vi utredningens förslag i detalj.Â
Den kompetens som kulturplanerna lett till fĂ„r inte raserasÂ
Utredningen föreslÄr en ny lag om samverkan pÄ kulturomrÄdet som bland annat ska göra det möjligt Àven för kommuner att fördela statsbidrag (detta görs i nulÀget endast av regionerna). Mycket kultur finns och skapas pÄ kommunal nivÄ och det Àr dÀrför positivt att kommunerna pÄ ett tydligare sÀtt ska inkluderas i lokal samverkan och nationell dialog. DIK vill dock poÀngtera att det Àr svÄrt för alla Sveriges kommuner att ha den upparbetade och aktuella kunskap som behövs för att fördela statsbidrag inom kulturomrÄdet. DÀrför bör det Àven i fortsÀttningen i huvudsak vara regionerna som fördelar bidrag. Om kommuner ocksÄ ska fÄ möjlighet att fördela statsbidrag anser DIK att det frÀmst bör gÀlla landets allra största kommuner.
Utredningen vill ocksĂ„ minska pĂ„ den administrativa bördan och ge större frihet till kommuner och regioner, bland annat genom att ta bort den löpande uppföljningen med regionala kulturplaner. Kulturplanerna ska ersĂ€ttas med âkultursamverkansplanerâ som frĂ€mst ska beskriva vilken verksamhet som genomförs, snarare Ă€n mĂ„l och visioner. Planen behöver inte vara ett sammanhĂ„llet dokument, utan hur och nĂ€r den ska uppdateras ska vara upp till regionen i dialog med de andra parterna.Â
DIK har inte fĂ„tt nĂ„gra signaler om att arbetet med kulturplaner inneburit en onödigt stor eller betungande administration. Snarare har det lett till att mycket kompetens har arbetats upp pĂ„ lokal nivĂ„. Givetvis kan det finnas processer som kan förenklas, men DIK vill varna för att skĂ€ra allt för kraftigt i administrationen dĂ„ det kan leda till att den lokala kunskapen försvagas. De sĂ„ kallade kultursamverkansplanerna som utredningen i stĂ€llet föreslĂ„r framstĂ„r dessutom som vaga, och DIK ser en risk att förslagen kan leda till att regionala och kommunala kultursatsningar blir mindre ambitiösa. Â
BĂ„de riktade bidrag och stĂ€rkt grundfinansiering behövsÂ
Utredningen presenterar ocksĂ„ en idĂ© om att riktade statsbidrag till olika kulturomrĂ„den (exempelvis bibliotek och kulturskola) pĂ„ sikt ska slĂ„s ihop och fördelas i sĂ„ kallade âkulturpĂ„sarâ, och att dessa ska bygga pĂ„ en större öppenhet för omfördelning mellan omrĂ„den Ă€n i dag. DIK vill hĂ€r betona att de riktade bidragen Ă€r viktiga för att sĂ€kra likvĂ€rdigheten i kommunerna nĂ€r det kommer till exempelvis bibliotek och kulturskola. Om medel inte avsĂ€tts specifikt för dessa Ă€ndamĂ„l finns en risk att alla kommuner inte kommer leva upp till de grundlĂ€ggande kraven pĂ„ biblioteks- och kulturskoleverksamhet. Â
För att kommuner och regioner Ă€ndĂ„ ska ha en frihet att genomföra andra kultursatsningar, och för att sĂ€kerstĂ€lla en tillrĂ€cklig grundfinansiering, vill DIK se ett permanent tillskott till kultursamverkansmodellen pĂ„ Ă„tminstone 100 miljoner kronor Ă„rligen utan utpekade Ă€ndamĂ„l. Medlen behöver ocksĂ„ fortsĂ€tta rĂ€knas upp i nivĂ„ med löne- och prisutveckling.Â
Att stĂ€rka modellen med mer resurser blir sĂ€rskilt viktigt om man gĂ„r vidare med utredningens förslag om att bredda de omrĂ„den som medel ska kunna fördelas till. Utredningen föreslĂ„r till exempel att medel frĂ„n kultursamverkansmodellen ska kunna anvĂ€ndas till gestaltad livsmiljö.Â
DIK ser ocksĂ„ en utveckling dĂ€r kulturverksamheter som bibliotek och museer fĂ„r fler och fler uppdrag till sig och förvĂ€ntas bidra till att lösa en mĂ€ngd samhĂ€llsutmaningar, utan att de tillförs mer resurser. Förutom att verksamheterna mĂ„ste fĂ„ tillrĂ€cklig finansiering vill DIK betona att det inte Ă€r kulturens uppgift att nĂ„ mĂ„len inom andra politikomrĂ„den. Kulturpolitikens mĂ„l Ă€r att frĂ€mja allas möjlighet att delta i kulturlivet. Alla ska fĂ„ möjlighet till kulturupplevelser, bildning och att utveckla sina skapande förmĂ„gor. Att kulturen har goda effekter pĂ„ andra delar av samhĂ€llet Ă€r sant, men det Ă€r inte sjĂ€lva mĂ„let med kulturpolitiken.Â
Förslagen om armlĂ€ngds avstĂ„nd Ă€r för vagaÂ
Ett annat förslag Ă€r att den nya lagen om samverkan ska innehĂ„lla ett villkor om att den âkonstnĂ€rliga frihetenâ ska respekteras för att statsbidrag ska kunna fördelas till kulturverksamhet. Med konstnĂ€rlig frihet avses att kulturellt skapande och kreativa processer ska fredas frĂ„n politisk styrning. Den region eller kommun som fördelar bidraget ska avgöra och dokumentera hur det ska ske och vĂ€lja âlĂ€mpliga organisatoriska arrangemangâ.Â
Det Ă€r bra att utredningen slĂ„r fast att verksamheten hos institutioner som arkiv, bibliotek och museer i detta sammanhang ska rĂ€kas som âkonstnĂ€rligâ och att politiska organ eller företrĂ€dare inte ska lĂ€gga sig i beslut om exempelvis böcker eller konst. DIK anser dock att det hade blivit tydligare om utredningen i stĂ€llet hade anvĂ€nt sig av det vedertagna begreppet âarmlĂ€ngds avstĂ„ndâ till kulturen. Dels för att det Ă€r ett vĂ€l inarbetat begrepp med historisk förankring, dels för att âkonstnĂ€rlig frihetâ frĂ€mst för tankarna till konstnĂ€rligt skapande. Â
Som förslaget Ă€r formulerat lĂ€mnas dessutom allt för stort spelrum till kommuner och regioner att sjĂ€lva definiera vad som avses med âkonstnĂ€rlig frihetâ och hur det ska sĂ€kerstĂ€llas. Det finns mĂ„nga exempel pĂ„ hur politiker kliver över grĂ€nsen och lĂ€gger sig i kulturens innehĂ„ll och bĂ„de DIK:s och andras utredningar har visat att detta framför allt sker pĂ„ just kommunal och regional nivĂ„. DIK ser att det ofta finns en okunskap om rollfördelningen och kulturverksamheternas uppdrag. Om krav pĂ„ âkonstnĂ€rlig frihetâ eller âarmlĂ€ngds avstĂ„ndâ ska inkluderas i lagen om kultursamverkan behövs stor tydlighet i vad detta innebĂ€r men ocksĂ„ hĂ„rdare krav pĂ„ att det ska efterlevas. Myndigheten för kulturanalys bör ocksĂ„ fĂ„ i uppdrag att öka kunskapen pĂ„ omrĂ„det bland huvudmĂ€nnen. Â
Breda insatser för att alla ska kunna delta i kulturlivet behövsÂ
DIK delar utredningens bedömning att det Ă€r viktigt att det offentliga skolsystemet kan ge alla elever, oavsett bakgrund, en kvalificerad kulturell orientering. Det Ă€r mycket vĂ€lkommet att utredningen lyfter fram hur bĂ„de bemannade skolbibliotek och estetiska Ă€mnen spelar en avgörande roll för elevers lĂ€rande och lĂ€sande och ger kompetenser som spelar en allt större roll pĂ„ arbetsmarknaden. Â
DIK hade hÀr önskat att utredningen vÄgat lÀmna skarpa förslag. De estetiska och humanistiska Àmnena behöver stÀrkas i grundskolan, via gymnasiet och upp till högskola och universitet, bland annat genom att estetiska Àmnen blir obligatoriska pÄ gymnasiet.
DIK hade ocksĂ„ hoppats pĂ„ tydligare förslag för att nĂ„ delaktighetsmĂ„let som sĂ€ger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Dessa frĂ„gor mĂ„ste pĂ„ ett tydligare sĂ€tt integreras i kultursamverkansmodellen och kommuner och regioner mĂ„ste fĂ„ mer stöd i hur de kan nĂ„ ut till underrepresenterade grupper och vilken typ av aktiviteter och arbetssĂ€tt som kan engagera. Förslagsvis kan Myndigheten för kulturanalys som har upparbetad kunskap pĂ„ omrĂ„det ge detta stöd. En viktig nyckel Ă€r att exempelvis bibliotek, studieförbund och andra ideella organisationer som redan idag gör mĂ„nga viktiga delaktighetsinsatser inkluderas i arbetet.Â
Ăven kulturskolan spelar en avgörande roll för att alla barn och unga ska fĂ„ tillgĂ„ng till kultur men tillgĂ„ng, verksamhet och deltagaravgifter varierar kraftigt runt om i landet. För att sĂ€kra likvĂ€rdigheten anser DIK att kulturskolan bör lagskyddas. Det behövs ocksĂ„ nationella mĂ„l för verksamheten och tak för deltagaravgifter. Â
För att kunna erbjuda ett brett kulturutbud som fler kan nĂ„s av och spegla sig i behöver ocksĂ„ mĂ„ngfalden bland de som arbetar och verkar i kultursektorn öka. Arbetsgivare behöver ha konkreta strategier för att rekrytera fler ur underrepresenterade grupper och de statliga kulturinstitutionerna bör fĂ„ tydliga uppdrag att öka representationen. Dessutom mĂ„ste högskolan fĂ„ tydligare krav pĂ„ sig och mer resurser för att arbeta med breddad rekrytering och minska snedrekryteringen till de konstnĂ€rliga och kulturinriktade utbildningarna.Â