Valet 2022 är över och den politiska kohandeln är i gång på alla nivåer – nationellt, regionalt och kommunalt. Sverigedemokraternas framgångar är en kalldusch för alla som inte passar in i deras strama världsbild. Även för kultursektorn är den förödande. De yrkesprofessioner som fackförbundet DIK organiserar riskerar sämre förutsättningar och större otrygghet på jobbet.
DIK som fackförbund är partipolitiskt obundet. Vi står på medlemmarnas sida och driver deras frågor. Efter valet 2018 fick Sverigedemokraterna ensamma eller tillsammans med andra partier makten i några få kommuner. Blott fyra år senare har vi ett alarmerande facit. Man har sparkat tjänstemän när de försökt göra sitt jobb i enlighet med lagen. I Sölvesborg försökte kultur- och bibliotekschefen förklara lagens ramar för det lokala styret - ramar som även lokalpolitiker måste förhålla sig till. Som tack tvingades hon bort.
Även i kommuner där Sverigedemokraterna inte haft makten har deras företrädare styrkta av partiets framgångar otillbörligt försökt styra och ställa över kulturen. Man har lagt sig i vad museerna ska ställa ut, på vilka språk biblioteksböckerna ska vara och vilka evenemang biblioteken ska ha. Man har struntat i den där armlängdens avstånd som alltid ska finnas mellan politiken och kulturen. Man har också ignorerat personalens yrkeskompetens och aktivt bidragit till att göra deras arbetsplatser otrygga.
I årets val har partiet stärkt sin ställning ytterligare. De gick inte bara om Moderaterna med besked på det nationella planet, utan blev även det största partiet i 16 kommuner, större än Moderaterna i 101 kommuner och större än Socialdemokraterna i 19 kommuner.
Av åtta riksdagspartier delar sju – trots sina många politiska olikheter – ändå någon sorts sund grundläggande syn på kulturen, om att den ska vara fri och befinna sig på armlängds avstånd från politiken.
DIK vill sedan tidigare stärka kultursektorns frihet genom:
att ge Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att undersöka förekomsten och konsekvenserna av otillbörlig politisk styrning av museer och bibliotek, samt att öka kunskapen bland huvudmännen om kulturinstitutionernas uppdrag.
att en ny bred kulturpolitisk utredning tillsätts, som bland annat får i uppdrag att tydligare definiera principen om en armlängds avstånd och stärka kulturens grundlagsskydd.
att bibliotekslagen skärps i fråga om självständighet i linje med museilagen och se till att det finns tillsyn av lagarna så att de efterlevs.
DIK kräver dessutom ett konkret löfte om att hålla kulturpolitiken borta från förhandlingsbordet av de partier som nu förhandlar med Sverigedemokraterna om den politiska makten runt om i landet. Demokratin kräver visserligen kompromisser, men att kompromissa bort den fria kulturen är att sparka undan benen för själva demokratin.
Sverigedemokraterna är extremt tydliga med att de vill instrumentalisera kulturen ideologiskt. Det kräver att alla andra partier är minst lika tydliga i sitt försvar av den fria kulturen. Det kräver mer än ett trött status quo. Det kräver att man slutar ge makt över kulturen till de som vill sätta den i bur. Det kräver – hör och häpna – en pigg och aktiv kulturpolitik från de övriga sju partierna.