Pandemin har skingrat rökridåerna och riktat det obarmhärtiga strålkastarljuset på de allvarliga konsekvenser ett politiskt ointresse för kulturen får, det skriver ordförande Anna Troberg.
Hösten är snart här och pandemin har blivit det nya normala. Under månader av social distansering har också kulturens roll för vårt välbefinnande hamnat i fokus. Många kan vittna om att en kasse böcker från biblioteket, ett tv-serie-maraton eller musik i lurarna både kan skingra tristess och dämpa oro under en lång isolering från nära och kära. Men, kanske framträder kulturens stora betydelse för oss människor tydligast i den enorma saknad och upprördhet som tomrummet efter inställda konserter, stängda museer och uteblivna konstutställningar givit upphov till.
Den offentliga debatten har fyllts av röster som försökt hitta någon sorts smittskyddslogik i regeringens hantering av kultursektorns dystra verklighet under pandemin. Människor har tillåtits att trängas så länge de velat shoppa på Mall of Scandinavia, men stoppats om de velat poppa på Friends Arena alldeles intill. Stora delar av kultursektorn blöder, samtidigt som de ekonomiska stödåtgärderna varit för små, för sena och inte alltid nått fram till de som behövt dem bäst.
Nyligen utlovade regeringen förvisso 1,5 miljarder nya färska kronor till kulturen och en översyn av möjligheten att arrangera trygga kulturarrangemang för fler än femtio personer. Det är naturligtvis bra, men att tro att det kommer att vara nog på längre sikt är naivt. Redan i våras slogs många frilansare och de med olika korttidsanställningar ut i arbetslösheten. De senaste månaderna har varsel och permitteringar inom sektorn avlöst varandra. Nu befinner sig de verksamheter alla dessa människor jobbat i och kring under yxan – viktiga verksamheter som utgör själva stommen i Sveriges kulturliv. Att framtidssäkra dem kräver politiskt intresse och långsiktiga investeringar.
Pandemin har givit politikerna ett utmärkt tillfälle att visa att man faktiskt tar kulturen på allvar, men istället för att visa handlingskraft har man senfärdigt sjabblat bort chans efter chans. De ekonomiska förlusterna för kultursektorn är enorma. De kulturella förlusterna, alla de där andra värden som vi alla går miste om när man låter kulturens stomme falla sönder, kommer aldrig att helt kunna täckas.
En del har krävt kulturminister Amanda Linds avgång, men det är oklart hur det skulle göra någon reell skillnad, vare sig på kort eller lång sikt. Grundproblemet är inte Lind eller hennes på senare tid ifrågasatta förmåga att göra sitt jobb. Problemet är att det är längesedan någon faktiskt brydde sig om vad en svensk kulturminister har att säga – oavsett om hen gör sitt jobb eller ej. Kulturens status inom politiken är i det närmaste obefintlig. Det är ett krasst påstående, men det finns fog för det. Om posten hade den politiska tyngd den absolut borde ha, så skulle regeringens största parti aldrig ha släppt den ifrån sig.
Ur ett politiskt perspektiv är kulturen i dag förströelse, något människor både kan ha och mista. Därför intar den ständigt – nationellt, regionalt och kommunalt – jumboplatsen i kön när politiken fördelar ekonomiska resurser. Det är oacceptabelt. Under pandemin har det med sällan skådad tydlighet framgått hur mycket kulturen bidrar med i samhället. Vi människor behöver helt enkelt kultur för att må bra.
Det är positivt att regeringen äntligen utlovat mer pengar till kulturen och en översyn av riktlinjerna för arrangemang för mer än femtio personer, men det är inte nog. Problemen vi ser nu är inte nya. Pandemin har bara skingrat rökridåerna och riktat det obarmhärtiga strålkastarljuset på de allvarliga konsekvenser ett politiskt ointresse för kulturen får. Ständig underfinansiering är inte bara ohållbart i längden, det är ovärdigt ett land som Sverige. Kulturens politiska status måste uppgraderas och satsningarna vara adekvata och långsiktiga.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK