Finns det bibliotekarier att anställa i skolbiblioteken? Det frågar sig vår utredare Bo Westas och kommer fram till att expertmyndigheternas kartor inte stämmer överens med den verkligheten.
Vad ska man tro på när kartan inte överensstämmer med verkligheten? Är det fel på kartan eller är det fel på verkligheten? Vad ska man tro på när den officiella statistiken säger en sak och den egna erfarenheten säger något annat?
Sådana svåra frågor kan man ställas inför när man jobbar med skolbibliotekspolitik. Vad kan vi veta? Vad är fakta? Vem kan man lita på? Rena epistemologin. Det började med att jag ställde mig själv en enkel fråga: finns det bibliotekarier att anställa i skolbiblioteken? Ja eller nej, finns det eller finns det inte?
Har man en sådan fråga är officiell statistik och myndighetsexpertis ett förstahandsval för att skaffa sig en bild av området. Två myndigheter som borde ha koll på området är Statistiska Centralbyrån (SCB) och Arbetsförmedlingen (Af). Vad säger SCB och Af om tillgången på bibliotekarier? Arbetsförmedlingens yrkeskompass ger följande verklighetsbild:
Arbetsmarknaden för bibliotekarier och arkivarier väntas vara i balans under det närmaste året. Detta innebär att det finns ungefär lika många jobb att söka som det finns personer som kan ta dessa jobb. Efterfrågan på bibliotekarier påverkas bland annat av hur många kommuner och skolor som har ett bemannat bibliotek och av personaltätheten på dessa. Enligt Skollagen ska alla elever ha tillgång till ett bibliotek, men hur detta tillämpas i praktiken skiljer sig åt mellan olika skolor och kommuner. Medelåldern inom yrket är hög vilket kan medföra att en del tjänster behöver ersättas på grund av pensionsavgångar. Tillgången på utbildade bibliotekarier och arkivarier bedöms vara tillräcklig för att möta efterfrågan det närmaste året. Möjligheterna varierar något mellan olika delar av landet.
Arbetsförmedlingen ser inga problem, annat än möjligen lokalt. Tillgången på bibliotekarier bedöms enligt förmedlingen vara tillräcklig för att möta efterfrågan. Balans råder.
Vad säger SCB? Två nya rapporter från SCB ger besked, Arbetskraftsbarometern 2017 och Trender och prognoser 2017. I Arbetskraftsbarometern 2017 redovisar SCB bland annat arbetsgivares syn på tillgång och efterfrågan på bibliotekarier under den senaste 10-års perioden.
Sett över den senaste 10-års perioden ser vi två tydliga tendenser i arbetsgivarnas syn på tillgång och efterfrågan:
Tillgången på utbildade bibliotekarier, såväl nyexaminerade och erfarna, minskar.
Bristen på utbildade, såväl nyexaminerade som yrkeserfarna, ökar. Allt fler arbetsgivare upplever en brist på utbildade biblioteks- och informationsvetare.
SCB frågar i denna undersökning endast arbetsgivare som redan har en eller flera bibliotekarier anställda. Hade man i sitt underlag inkluderat det upplevda kompetensbehovet hos alla de skolledare som nu med ljus och lykta jagar bibliotekarier till sina skolbibliotek hade kurvorna varit brantare. Bristen på utbildade är alltså större än vad som framgår av denna tabell.
Går vi till SCB:s rapport Trender och prognoser 2017, som beräknar tillgång och efterfrågan på arbetskraft fram till 2035 tycks vi idag inte ha några problem att rekrytera biblioteks- och informationsvetare. Tillgången överskrider efterfrågan. Enligt SCB kommer vi inte att ha några problem framöver heller. Tillgången överskrider efterfrågan hela vägen fram till 2035.
Arbetsförmedlingen och SCB har särskild kompetens att bedöma behov och efterfrågan av arbetskraft inom olika sektorer. Och enligt Af och SCB råder det balans, och denna balans kommer förväntas råda hela vägen fram till 2035.
Det är här expertmyndigheternas kartor inte stämmer överens med den verklighet jag ser.
DIK:s arbetslöshetssiffror och den information vi får från våra medlemsnätverk beskriver något helt annat än vad SCB och Af presenterar. Jag ser extremt låg arbetslöshet bland DIK:s bibliotekariemedlemmar. Den öppna arbetslösheten är lägre än en halv procent. Det innebär att det i hela landet finns några få tiotal arbetslösa bibliotekarier. Samtidigt har skolan behov av ett par tusen bibliotekarier för att uppfylla krav på likvärdighet och lärande för framtidens samhälle och arbetsmarknad.
När utbudet inte förmår täcka efterfrågan tenderar priset att öka. Så också här. Vi kan se hur nyexaminerade biblioteks- och informationsvetare erbjuds 30 000 kronor i månaden för att ta ett skolbibliotekariejobb. En bibliotekarie med ett par års skolbibliotekarieerfarenhet kan få 35 000 kronor i månaden. Så är det förvisso inte överallt, men på allt fler ställen. För bara några år sedan fanns inte löneerbjudanden på dessa nivåer.
Jag ser en mycket låg arbetslöshetsnivå kombinerad med en ökande brist på utbildade, parat med ökande behov och efterfrågan. Jag ser skolor som har goda intentioner och som vill bemanna sina skolbibliotek med biblioteks- och informationsvetare men som i stället tvingas bemanna sina skolbibliotek med fritidsledare, badvakter och vaktmästare. Inget ont om de yrkesgrupperna, men det är definitivt inte rätt väg att gå om man vill bygga upp skolbibliotek som på allvar blir en integrerad del i skolans pedagogiska arbete med att stärka elevernas lärande.
Det är något som inte stämmer. Och den bristande överensstämmelsen är inte ett problem som är av bara akademiskt intresse. Det är ett problem som riskerar att underminera alla de goda initiativ som de senaste åren tagits av regeringen och av huvudmän och skolledare runt om i landet. Det är dessutom ett problem som inte kommer att försvinna. Vi kommer att få ännu större obalanser.
Allt fler skolpolitiker och skolledare inser nämligen vad forskningen visar och vad DIK länge har hävdat: väl fungerande skolbibliotek kan ge väsentliga bidrag till elevernas lärande och måluppfyllelse, inte minst när det gäller språklig och digital kompetens. Vid sidan om den ökande insikten bland skolledare om skolbibliotekens betydelse har regeringen dessutom stärkt styrdokumenten när det gäller rektors ansvar för skolbiblioteken, liksom för skolans uppdrag att stärka elevernas digitala kompetens inklusive källkritik. Allt detta innebär att behovet av bibliotekariekompetens kommer att öka kraftigt.
Samtidigt är det en realitet att det tar 3–5 år att utbilda en bibliotekarie. Och antalet platser på utbildningarna är i dag otillräckligt. Vi behöver snarast utöka antalet utbildningsplatser. Hur mycket kan man diskutera. Min personliga uppfattning är att vi den närmaste 10-års perioden borde ha 200 fler platser per år fördelade på de fem biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dessa platser borde vidare ha en särskild pedagogisk profil, d.v.s. vara inriktade mot arbete i olika typer av utbildningsbibliotek. För fortsätter vi följa den karta som ritas upp av SCB och Af så kommer vi hamna allt mer vilse. Det är dags att även SCB och Af uppdaterar sina kartor mot verkligheten!