Den 26 augusti gĂ„r Arkeologidagen, för trettionde gĂ„ngen, av stapeln i RiksantikvarieĂ€mbetets regi. Det firas runt om i landet med allt frĂ„n förelĂ€sningar och öppna utgrĂ€vningar till vandringar i olika kulturmiljöer. Det Ă€r en utmĂ€rkt temadag och intresset Ă€r stort, och det Ă€r ett fantastiskt tillfĂ€lle för allmĂ€nhet och beslutsfattare att fĂ„ en inblick i en del av arkeologens vardag. Men, det finns en annan sida av arkeologernas vardag som DIK â facket för kultur och kommunikation â som organiserar flertalet av Sveriges arkeologer, vill uppmĂ€rksamma. Den fĂ„r nĂ€mligen stora konsekvenser bĂ„de för den enskilde arkeologen och för samhĂ€llet i stort.
Arkeologernas arbetsmarknad prĂ€glas av stora svĂ€ngningar. Stora infrastrukturprojekt skapar toppar dĂ„ arkeologer snabbt blir en bristkompetens. DĂ€remellan â nĂ€r inga betydande satsningar görs pĂ„ omrĂ„det â svĂ€mmar arbetsmarknaden över av arbetslösa arkeologer. Detta innebĂ€r i praktiken att arkeologernas arbetsmarknad Ă€r arbetsgivarnas arbetsmarknad. Alltför fĂ„ arkeologer har idag fasta heltidsjobb. IstĂ€llet bollas de runt mellan den ena otrygga korta anstĂ€llningsformen efter den andra â ofta i Ă„ratal, ibland i decennier.
Med usla anstÀllningsförhÄllanden kommer dÄlig arbetsmiljö och ohÀlsa som ett brev pÄ posten. Att hoppa mellan korta anstÀllningar och den konstanta stress det innebÀr skapar ohÀlsa, men Àven andra problem. Under vintern 2017 skrev 387 kvinnliga arkeologer under #metoo-uppropet #utgrÀvningpÄgÄr. De vittnade om olika typer av sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för under bÄde sin studietid och i yrkeslivet. Ingen bransch Àr immun mot den hÀr typen av problem, men frÄn fackligt hÄll kan vi konstatera att de eskalerar snabbt nÀr anstÀllningsformerna lÀmnar mycket i övrigt att önska.
De korta anstÀllningarna sÀtter ocksÄ stopp för en god löpande kompetensutveckling och en sund löneutveckling. Det gör att mÄnga arkeologer Àven med en lÄng akademisk utbildning och mÄnga Ärs erfarenhet ligger pÄ en lönenivÄ som överhuvudtaget inte avspeglar vare sig utbildningsnivÄ eller erfarenhet. För DIK Àr det en sjÀlvklarhet att utbildning och erfarenhet ska löna sig, bÄde i lönekuvertet och i en kÀnsla av yrkesmÀssig utveckling och tillfredsstÀllelse pÄ jobbet.
Förutom de uppenbara svĂ„righeterna för den enskilda arkeologen Ă€r det svĂ„rt att se hur Sverige lĂ„ngsiktigt ska kunna sĂ€kerstĂ€lla en vĂ€l fungerande arkeologisk verksamhet nĂ€r de som förvĂ€ntas göra jobbet inte ges goda förutsĂ€ttningar att göra det. NĂ€r arbetsmiljö, kompetens- och löneutveckling stĂ€ndigt halkar efter mĂ„ste man frĂ„ga hur politiker och arbetsgivare tĂ€nker kring möjligheten att Ă€ndĂ„ kunna tillgodose god kontinuitet och hög kvalitet i arbetet. Alltför ofta tycks svaret vara: âInte alls.â Det Ă€r inte gott nog.
En grupp arkeologer och fornminnesinventerare uppmĂ€rksammade nyligen i SvD att central arkeologikompetens har flyttats bort frĂ„n RiksantikvarieĂ€mbetet. Det behöver i sig inte vara ett problem, men det Ă€r viktigt att kompetensen sĂ€kras upp â frĂ„n den enskilda arkeologen i fĂ€lt och hela vĂ€gen upp pĂ„ högsta ledningsnivĂ„ â och att ramverket Ă€r tydligt. I dag tvingas mĂ„nga arkeologer hoppa mellan korta anstĂ€llningar och de dystra konsekvenserna av det Ă€r att den svenska arkeologin i grunden undermineras. Risken för betydande regionala skillnader och en försvagning av arkeologins positioner i förhĂ„llande till andra sakomrĂ„den Ă€r överhĂ€ngande och mĂ„ste förr eller senare adresseras.
I en stormig tid dĂ„ samhĂ€llet desperat söker sina rötter för att stĂ„ vĂ€l rotade i snĂ„lblĂ„sten Ă€r det inte acceptabelt att sakta men sĂ€kert lĂ„ta luften gĂ„ ur vĂ„ra bevarandefunktioner. De mĂ„ste fungera â frĂ„n ax till limpa â arkeologi, konservering, utbildning, forskning, museer, arkiv och bibliotek â alla delar spelar en viktig roll och mycket börjar med arkeologin. Ett samhĂ€lle utan rötter Ă€r brĂ€ckligt och sĂ„rbart nĂ€r krafter vars samvete inte hindrar dem frĂ„n att skriva om historien till sin egen fördel kliver fram och tar plats i det offentliga samtalet. En stabil demokrati krĂ€ver starka rötter.
Det gĂ„r inte alltid att helt tillgodose en jĂ€mn ström med arbetstillfĂ€llen, men det gĂ„r att politiskt skapa bĂ€ttre förutsĂ€ttningar för de som verkar inom arkeologin. Det gĂ„r ocksĂ„ att som arbetsgivare skapa bĂ€ttre anstĂ€llningsförhĂ„llanden oavsett vilken anstĂ€llningsform man kan erbjuda. Det gĂ„r att rota samhĂ€llet starkare â om man bara vill. Att stĂ€rka den svenska arkeologin Ă€r ett viktigt steg i rĂ€tt riktning.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK