Detta skulle bli en helt annan sorts text, en glad och somrig text i regnbĂ„gens alla fĂ€rger, men sedan tog en man sig friheten att gĂ„ in pĂ„ en gayklubb i Oslo, plocka fram ett vapen och skjuta vilt omkring sig pĂ„ mĂ€nniskor. DĂ€rför Ă€r det hĂ€r ingen glad och somrig text. Det Ă€r en rasande text. En text för Jon och KĂ„re som mördades i vĂ„rt grannland och för alla andra hbtqi-personer som far illa pĂ„ grund av omvĂ€rldens flathet.Â
Sverige har extremt hög svansföring vad det gĂ€ller hbtqi-frĂ„gor. SĂ„ hög, att det under de senaste tio Ă„ren blivit allt fler som oemotsagt och ogenerat deklarerar att vi i Sverige minsann Ă€r fĂ€rdiga med de dĂ€r hbtqi-frĂ„gorna. IKEA har ju regnbĂ„gspĂ„sar, dĂ„ mĂ„ste ju saken vara biff, eller hur? Men, ute i verkligheten, bortom den sjĂ€lvgoda svenska sjĂ€lvbilden, ser det annorlunda ut. Â
Unga hbtqi-personer har sĂ€mre förutsĂ€ttningar om man jĂ€mför dem med andra unga. De har sĂ€mre trygghet och studiero i skolan. De avstĂ„r frĂ„n fritidsaktiviteter för att de Ă€r rĂ€dda för ett dĂ„ligt bemötande. De mobbas, hotas och misshandlas mer. De utsĂ€tts för omvĂ€ndelseförsök. De baserar utbildning och yrkesval pĂ„ var de bedömer att de kommer att vara tryggast. De har â föga förvĂ„nande med tanke pĂ„ ovan exempel â sĂ€mre psykisk hĂ€lsa. Â
Hur kan det fortfarande vara sĂ„ hĂ€r? Svaret Ă€r tredelat. Sverige har inte gjort upp med sin hbtqi-historia, man har inte drivit hbtqi-frĂ„gorna i hamn politiskt och man har misslyckats med att vĂ€rna hbtqi-personers trygghet. Â
Homosexualitet avkriminaliserades 1944. SjukdomsstĂ€mpeln togs bort 1979. Man behöver alltsĂ„ inte vara lastgammal för att ha förĂ€ldrar som fötts medan kriminaliseringen fortfarande fanns kvar eller för att sjĂ€lv ha betraktats som psykiskt sjuk under sina första Ă„r. SjĂ€lv föddes jag 1974 â samma Ă„r som ABBA vann Eurovision i Brighton - och var sĂ„ledes psykiskt sjuk tills jag var fem Ă„r gammal.Â
Min generation vĂ€xte upp med vetskapen om att sĂ„dana som vi inte fick gifta sig. Vi var vuxna nĂ€r partnerskapsregistreringen kom 1995 och började nĂ€rma oss medelĂ„ldern innan samkönade par sĂ„ sent som 2009 faktiskt fick gifta sig pĂ„ riktigt. NĂ€r jag och min fru gifte oss 2016 stod det fortfarande âmakeâ och âmakaâ pĂ„ blanketten frĂ„n Skatteverket och Facebook firade oss med en litet stiliserat heterosexuellt brudpar nĂ€r vi delade vĂ„r glada nyhet. Â
Man tutade ocksĂ„ i oss att sĂ„dana som vi helst inte skulle bilda familj. Transpersoner tvĂ„ngssteriliserades fram till 2013. 2003 fick samkönade par till sist rĂ€tt att prövas som adoptivförĂ€ldrar, men i realiteten har vi faktiskt mest fĂ„tt adoptera vĂ„ra egna barn. Först den 1 januari 2022 började den som Ă€r gift med nĂ„gon som föder barn, Ă€ven i en samkönad relation, automatiskt betraktas som barnets förĂ€lder. Och inte förrĂ€n den 1 augusti 2022 fĂ„r samkönade kvinnopar, som fĂ„tt barn utomlands, sitt förĂ€ldraskap per automatik erkĂ€nt i Sverige. TĂ€nk att tvingas adoptera sina egna barn. I Sverige. Fram till 2022. Det Ă€r faktiskt inte riktigt klokt.Â
Allt detta mĂ„ vara galet, men det Ă€r Ă€ndĂ„ en mild bris i jĂ€mförelse med den cocktail av förnedring, mentalsjukhus och fĂ€ngelse som mĂ„nga hbtqi-personer utsattes för av staten fram till 1944 och i vissa delar Ă€nda fram till 1979 och vidare in i vĂ„r tid. Â
Böcker som âLisa och Lillyâ och âLesbiska Liganâ av Mian Lodalen och âEtt lyckligare Ă„râ av Jonas Gardell borde vara obligatorisk lĂ€sning. Dessa och liknande historier har legat bortglömda i arkiven alldeles för lĂ€nge. Det Ă€r en mörk del av den svenska historien som ALLA borde kĂ€nna till. Jag hade nyligen förmĂ„nen att fĂ„ prata med Lodalen om detta. I augusti slĂ€pps det samtalet i poddformat för dig att lyssna pĂ„. Â
Lodalen föreslog nyligen att den svenska staten borde ge hbtqi-personer en offentlig ursĂ€kt för de övergrepp som begĂ„tts i statens regi. Det Ă€r en utmĂ€rkt idĂ©. En offentlig ursĂ€kt förĂ€ndrar inte historien, men den ger erkĂ€nnande och upprĂ€ttelse och kan agera sprĂ„ngbrĂ€da till en bĂ€ttre framtid. Â
Men, innan vi kommer till framtiden mĂ„ste vi faktiskt titta pĂ„ samtiden. I dag tvingar Sverige fortfarande hbtqi-flyktingar att bevisa sin sexuella lĂ€ggning för att de ska fĂ„ stanna. Det gör Migrationsverket med ett digert frĂ„gebatteri. De som misslyckas â och det gjorde för övrigt Ă€ven tenoren Richard Söderberg nĂ€r han svarade pĂ„ frĂ„gorna â sĂ€tts pĂ„ flygplan tillbaka till lĂ€nder dĂ€r det finns en mycket reell risk för förföljelse, vĂ„ld och död. Av Sverige fĂ„r de en klapp pĂ„ axeln och en försĂ€kran om att det nog ska gĂ„ bra, om de bara kryper halvvĂ€gs till Narnia in i garderoben. Â
Runt om i landet skrĂ€ms hbtqi-aktivister till tystnad av högerextrema vĂ„ldsverkare.Samma vĂ„ldsverkare har med polisens goda minne fĂ„tt demonstrera alldeles utanför RFSL:s lokal under Almedalsveckan. RegnbĂ„gsflaggor brĂ€nns. Lokalpolitiker försöker hindra bibliotek att ha evenemang med hbtqi-tema och har synpunkter pĂ„ deras regnbĂ„gshyllor. Listan över angrepp pĂ„ hbtqi-personer kan göras mycket lĂ„ng.Â
Allt detta bĂ€r hbtqi-ungdomar med sig i ryggsĂ€cken. Det Ă€r verkligen inte konstigt att mĂ„nga av dem mĂ„r dĂ„ligt. Det behöver dock inte vara sĂ„. Vi kan skapa bĂ€ttre förutsĂ€ttningar för kommande generationer. Sverige mĂ„ste:Â
göra upp med historien â Dyk ned i arkiven. Ta fram en vitbok och ge en offentlig ursĂ€kt för de övergrepp staten begĂ„tt genom historien mot hbtqi-personer. Â
ro hbtqi-frĂ„gorna i hamn politiskt â Gör hela lagen jĂ€mlik, sluta förnedra hbtqi-flyktingar och behandla hbtqi-personer som en andra klassens medborgare.Â
vĂ€rna hbtq-personers sĂ€kerhet â Ge alla hbtqi-personer ett tryggt liv i hemmet, i skolan, pĂ„ jobbet och ute i samhĂ€llet. Det mĂ„ste vara möjligt att vara den man Ă€r och jobba för det man tror pĂ„ utan att hotas, skadas eller dödas.
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK