Anna Troberg: "Den svenska modellen mår bäst utan klåfingriga politiker"

Den svenska modellen mår bäst utan klåfingriga politiker. Det är dock inget som hindrar politiker från att peta runt i den. I regeringsöverenskommelsen från januari 2019 kom S, Mp, C och L överens om vissa ändringar i arbetsrätten. Man vill bland annat att Lagen om anställningsskydd (LAS) ska få ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Exakt vad detta innebär är inte klart, men syftet är att det ska bli enklare och billigare att säga upp folk, särskilt i mindre företag. I april tillsätts en utredning som kommer att jobba fram ett förslag till förändring som ska genomföras 2021. Men, om arbetsmarknadens parter själva kommer överens om en reformation av LAS som ger ökad flexibilitet kommer regeringen istället att lägga ett förslag i linje med det. Smaka på den.

Det är bara ett år sedan politikerna använde samma typ av utpressningsmetod mot arbetsmarknadens parter. Då gällde det stridsåtgärdsutredningen och argumentationen var den samma. Den gick ungefär så här: ”Om ni inte kommer på ett mindre dåligt förslag, så kommer vi att gå vidare med ett uruselt förslag.” Orden var månne lite mer raffinerade, men kontentan var densamma. När man nu gör det igen, så öppnar man ett tvåfrontskrig.

Å ena sidan måste fackföreningsrörelsen nu arbeta för att skademinimera förändringarna i arbetsrätten. Å andra sidan måste vi sätta stopp för politikernas utpressningstaktik. Hamnar vi i samma rävsax om och om igen, så kommer det snart inte att finnas så mycket av den svenska modellen kvar.

Vad det gäller LAS-frågan är bollen redan i rullning. I samband med LO/TCO/Saco:s årliga ordföranderåd och Saco:s egna ordföranderåd nyligen var arbetsmarknadsminister Ylva Johansson mycket tydlig med två saker: Regeringen kommer att stå fast vid januariöverenskommelsen, men man har inte för avsikt att utvidga den bortom det som faktiskt står i överenskommelsen. Det betyder i klartext att oavsett vad DIK, Saco eller resten av fackföreningsrörelsen vill eller gör, så kommer det att bli förändringar i LAS.

DIK ser inget behov av förändringar – läs försvagningar – i LAS. Om arbetsgivarna vill få ökad flexibilitet och möjlighet att säga upp människor, så måste man öka, inte minska, tryggheten för arbetstagarna genom bättre sociala skyddsnät och bättre stöd för omställning. Om något behöver bli mer flexibelt, så är det utbudet och insatserna för utbildning och kompetensutveckling. Det behövs bättre arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ett höjt tak i a-kassan och ett längre skydd. Dessutom måste arbetslöshetsförsäkringen anpassas för egenföretagare och kombinatörer. Det kräver att S, Mp, C och L kommer överens om en stabil och långsiktig finansiering. DIK arbetar därför för att förändringarna i LAS blir så små som möjligt och det gör vi tillsammans med andra förbund inom ramen för vårt samarbete i Saco.

Frågan om politikernas utpressningstaktik är på sätt och vis mer komplicerad. Den kräver ett rejält kunskapslyft bland de politiska makthavarna. Om fler politiker faktiskt förstod hur den svenska modellen fungerar – hur delikat balansen är och hur konflikterna på arbetsmarknaden kommer att öka om den rubbas – så skulle man också ha lite större respekt för den. Men, frågan kräver också både självreflektion och förändringsvilja av fackföreningsrörelsen. Även om den politiska frustrationen tyvärr tagit sig märkliga uttryck, så är det faktiskt inte svårt att förstå att politiken ibland tappar tålamodet med hur långsamt de fackliga kvarnhjulen maler.

Förändring ska aldrig ske på bekostnad av våra grundläggande kärnvärden och därför måste vissa saker få ta tid, men de får inte ta hur lång tid som helst. De som är mest otrygga på arbetsmarknaden kan inte vänta hur länge som helst. Det finns naturligtvis lösningar, men bara om man är beredd att tänka och testa nytt. Den svenska modellen måste utvecklas och det är därför DIK bland annat driver krav på en svensk egenföretagarmodell. Facket ska finnas där för alla på arbetsmarknaden, inte bara för de som åtnjuter anställningsformer som funnits med så länge att de hunnit drabbas av en medelålderskris. Sedan måste naturligtvis politikerna dra sitt strå till stacken med moderna och anpassade trygghetssystem.

Det är inte hållbart att fackföreningsrörelsen gång på gång tvingas fråga: ”Hur högt?” när politikerna säger: ”Hoppa!” Det skadar den svenska modellen, fackföreningsrörelsen och de vi organiserar. Vi ska inte montera ned allt det vi byggt för att frustrerade politiker söker kortsiktiga politiska kickar, med liten förankring i verkligheten. Arbetsförmedlingskaoset är ett exempel. LAS-frågan ett annat. Fackföreningsrörelsen måste ta täten och initiativet att utveckla oss själva, rörelsen och den svenska modellen på våra medlemmars villkor.

Politiken blir tyvärr alltför ofta en ideologiskt driven popularitetstävling som tappar de långsiktiga perspektiven. Samtidigt är fackföreningsrörelsen konservativ och vill gärna stanna i ett tryggt status quo. Förändring frestar på. Man möter alltid motstånd när man rubbar invanda cirklar, men det är ingen anledning att inte göra det. Det är bara ett tecken på att de behöver rubbas.

Anna Troberg, förbundsordförande