Anna Troberg: "DIK:s medlemmar gör världen bättre varje dag"

Den 23–24 november är det dags för DIK:s kongress. Just nu sitter 81 ombud runt om i landet och läser igenom kongresshandlingarna. Styrelsen finslipar argumentationen. Kansliet ordnar de praktikaliteter en kongress kräver. En av de saker som står på min att göra-lista är att skriva ett kongresstal. Här är några av de grundtankar som håller på att leta sig in i det.

Världen omkring oss och arbetsmarknaden förändras fort. Fackföreningsrörelsen förändras tyvärr inte lika snabbt. Det kan man blunda för ett litet tag till, men inte speciellt länge. På DIK väljer vi att inte blunda. Det finns ingen framtid i att stå kvar på perrongen och låta världen fara förbi. DIK ska vara en kraft för förändring, inom fackföreningsrörelsen, på arbetsmarknaden och i samhället.

Vi lever i en värld där vi bombarderas med falska nyheter och alternativa fakta. I ljuset av detta lyfte den nationella biblioteksstrategin nyligen fram biblioteken som en del av totalförsvaret. De har helt rätt. Men, faktum är att alla yrkesgrupper DIK organiserar är delar av den motståndsrörelse som med sina vetenskapligt grundade specialkompetenser försvarar oss alla mot lögn och förbannad dikt.

Arkivarier, arkeologer, konservatorer, bibliotekarier, museologer, kommunikatörer, teckenspråkstolkar och alla andra yrkesgrupper som organiserar sig under DIK-paraplyet drar oumbärliga strån till samhällsstacken. De hittar, bevarar, tillgängliggör och värnar de sanna berättelserna – de som rotar oss i vår historia och ger oss ett sammanhang, och de som är vår språngbräda in i framtiden.

Väven av kommunikation – genom tid och rum, människor emellan – är fundamental för ett sunt demokratiskt samhälle. I en värld där man systematiskt monterar ned de sektorer DIK:s medlemmar verkar i är den bara en tunn gasväv mellan samhället och de som vill skada det. Om man istället löpande satsar på dessa sektorer spinns väven av kevlar och vi står väl rustade mot olika typer av desinformationsattacker.

DIK:s medlemmar gör världen bättre varje dag. Det är förbundets uppgift att göra det arbetet så lätt som möjligt. Det gör vi genom att förbättra medlemmarnas villkor och arbetsmiljö, genom att se till att grundutbildningarna är bra och att möjligheterna för fortbildning goda, och genom att jobba för skäliga pensioner när yrkeslivet är slut. Vi gör det genom påverkansarbete. Vi gör det genom att ständigt utmana oss själva och våra invanda sätt att arbeta.

Fackföreningsrörelsen har en stolt historia som samhällsförbättrare. Den svenska modellen har tjänat Sverige väl och har goda förutsättningar att göra det länge än. Men, allt fler väljer att inte alls organisera sig fackligt. Många känner inte igen sig i en fackföreningsrörelse som fortfarande är långt mer vit, hetero och manlig än världen omkring den. Många upplever facket som gammeldags och styltigt. Många egenföretagare ser på den fackliga kostymen på samma sätt som de flesta av oss ser på Flamingokvintettens utstyrsel på omslaget till en vinylskiva från 1972. Nya anställningsformer passar i den svenska modellen som de elaka styvsystrarnas fötter passar i glasskon i H.C. Andersens saga om Askungen. Skeptikerna har inte helt fel och här finns ett gott utrymme för sund facklig självreflektion och innovation.

Fackföreningsrörelsen har som helhet svårt att enkelt hänga med i dagens snabba tempo. Det tar tid för ett hangarfartyg att svänga, men det betyder inte att rörelsens muskler blivit obsoleta. De behövs i allra högsta grad. Men, för att inte bli frånseglad och förtvina i något bakvatten, är den fackliga kolossen helt beroende av att det finns mindre förbund som är snabbfotade och som vågar tänka och testa nytt. Trenden att klumpa ihop sig gör bara den fackliga soppan ännu mer trögflytande och adresserar överhuvudtaget inte det övergripande problemet vi alla borde ta ansvar för: att andelen fackligt organiserade minskar. Rörelsen behöver innovativa spjutspetsar som banar väg framåt.

1687 skrev Isaac Newton ner sina rörelselagar. De kan appliceras på all rörelse – även fackföreningsrörelsen. Den första lagen säger att ingen rörelse uppstår om man inte pytsar in energi. Den andra lagen slår fast att rörelsens storlek är ett direkt resultat av mängden energi man är beredd att pytsa in. Den tredje lagen konstaterar att varje rörelse alltid kommer att följas av en motrörelse. Kort sagt, ju mer arbete DIK är redo att pytsa in, desto större kliv kommer vi att ta framåt. Och, viktigast av allt, när DIK bryter ny mark kommer det alltid att finnas någon som försöker hålla oss tillbaka. Men, det behöver vi inte bry oss om. Det är bättre med skavsår än liggsår. DIK:s medlemmar gick med i en rörelse och då är det också det förbundet ska leverera – rörelse.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK