Anna Troberg: "Ett stort bakslag för det dynamiska, kreativa och demokratiska internet"

Europaparlamentet har röstat för att skicka vidare den kontroversiella upphovsrättsreformen till ministerrådet. Det är ett stort bakslag för det dynamiska, kreativa och demokratiska internet som är en förutsättning för den folkbildning som de yrkesgrupper DIK organiserar på olika sätt bidrar till.

Förslaget har piskats fram av en ekonomiskt stark upphovsrättslobby vars huvudargument är att upphovspersoner har rätt att få betalt för sitt arbete. Det är ett icke-argument. Det är inte det striden handlar om, av det enkla skälet att vi talar om pengar som kommer att vandra genom så många mellanhänder att det inte ens kommer att bli kaffepengar kvar till upphovspersonerna.

Den verkliga striden handlar om vem som ska ha makten över informationen på nätet. DIK anser att den breda allmänhetens intresse – allmännyttan – väger tyngre än enskilda särintressen. Fokus ska vara användarna och deras behov av och rätt till fri information. En modern upphovsrätt måste ge bibliotek, museer, arkiv, enskilda och andra som sprider fri information ett rejält tilltaget spelrum.

Upphovsrättsreformen rymmer visserligen några modesta undantag vad det gäller utbildning, text- och datautvinning och möjligheten att skapa kopior i bevarandesyfte för kulturarvsinstitutioner. Undantagen aktiveras om något anses ske i utbildande syfte. Universitet? Javisst. Museum och bibliotek? Kanske. Utrymmet för olika tolkningar och fallgropar är stort. Hur alla värdefulla samarbeten mellan universitet, bibliotek, museer och diverse olika privata aktörer i olika länder kommer att påverkas kan man bara spekulera kring.

Dessa undantag är dessutom bara just det – undantag. Reformen utgår i sin helhet bara från ett enda särintresse och dessutom så till den milda grad att man sprätter upp själva internet i sömmarna.

I artikel 13 slår man fast att alla sajter som publicerar stora mängder data ska ha ett filter som automatiskt blockerar upphovsrättsskyddat material. Det är en dyr och dålig historia. De flesta aktörer har inte råd med det och när man trålar i dataströmmar kommer man oundvikligen att fånga allt och inget, skyddat och oskyddat.

Denna typ av filter ställer också till det för projekt som bygger på öppen källkod eller andra typer av kollaboration. Det finns ett undantag för icke-kommersiella encyklopedier, gissningsvis en eftergift för Wikipedia. Men, även om europaparlamentarikerna har en bild av vad en icke-kommersiell plattform är, så tenderar de aktörer som helst skulle vilja se upphovsrätten bevarad i formalin att tycka att det egentligen inte finns något som kan anses vara icke-kommersiellt. De är dessutom duktiga på att övertyga rättsväsendet om detsamma.

Bildupphovsrätt i Sverige lobbade framgångsrikt fram ny svensk upphovsrättspraxis när man fick den icke-kommersiella föreningen Wikimedia Sveriges icke-kommersiella projekt Offentligkonst.se fällt för upphovsrättsbrott för att man publicerat bilder av offentlig konst. Om man väljer att ställa en staty mitt på ett torg verkar det ju i rimlighetens namn mer än lovligt stingsligt och anakronistiskt att bli upprörd för att någon tar en bild av den och lägger upp på nätet, men där står vi nu.

Om upphovsrättsreformen slutgiltigt går igenom kommer vi att få se otaliga exempel på där enskilda, mindre och icke-kommersiella aktörer – bibliotek, arkiv och museer – hamnar i kläm. Den enskilda organisationens eller individens möjlighet att hävda sig mot en motpart med långt mycket större ekonomiska muskler är en helt annan. Det är i sig ett problem, men det leder också till ett annat problem som vi redan idag ser inom till exempel musei- och arkivsektorn.

Även om man sitter på ett bildarkiv där fotografen måste ha varit fem år gammal och levt till den aktningsvärda åldern av 125 år för att bilderna fortfarande ska falla under upphovsrätten, så tenderar man att ta det säkra före det osäkra och låta bli att tillgängliggöra materialet på nätet. Ingen vill riskera att möta någon av upphovsrättslobbyns hårdkokta advokater i rätten.

I artikel 11 lyfts idén om en länkskatt – en typ av licensavgift – som skulle tvinga Google, Facebook och Twitter att betala för att få länka till nyhetssajter. Här är själva utformningen av länken en knäckfråga. Får man länka med en bild? Med en förklarande text? Med ett citat? Alltihop? Inget? Det enda som är säkert är att det kommer att bli en snårig historia för kommunikatörer och webbredaktörer runt om i Europa att se till att det blir rätt.

Länkskatten gäller företag, inte privatpersoner, men helt oavsett så är den faktiskt helt bak och fram. Den är som om man försökte tvinga bensinmacken att betala oss för nöjet att få leverera bensin till våra bilar så att vi kan köra vidare. Det värsta som kan hända en nyhetssajt är inte att Google eller Facebook länkar till dem. Det värsta som kan hända är att de inte gör det. Det har mediehus i Tyskland och Spanien redan fått erfara. Där har man testat länkskatt sedan 2013 och 2014.

Det är också därför som bland andra den spanska tidningen El País tagit kraftigt avstånd till förslaget. Tidningens besökssiffror rasade när Google helt sonika slutade länka till dem. Lösningen har i många fall blivit att de stora aktörerna får gratislicenser, medan de mindre aktörerna går på knäna eller får packa ihop. Det finns ingen enig mediefront för upphovsrättsreformen. Det finns de mediehus som upplevt länkskatt och de som inte gjort det och deras uppfattning om den är därefter.

Internet är data och länkar. Om man trålar sönder dataflödena och bonsaiklipper länkarna, så blir det helt enkelt inte mycket kvar – för någon. Det är hög tid att vakna upp och inse det.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK