Almedalen, Pride, BokmĂ€ssan och den 1:a maj. Nazisterna flyttar fram sina positioner. LĂ€gg mĂ€rke till att jag inte skriver nynazister. Det finns ingen anledning att göra det. De Ă€r nĂ€mligen inte nya. De Ă€r samma gamla nazister som förr. De Ă€r samma trĂ„ngsynta, mĂ€nniskohatande och demokratifientliga stackare som de alltid varit. Och vi andra? Ăr vi de samma? StĂ„r vi redo att ge nazisterna en match? Ja och nej. à ena sidan gĂ„r folk man ur huse för att mota nazisterna i grind varje gĂ„ng de ger sig ut och marscherar. à andra sidan Ă€r det mĂ€rkligt tyst nĂ€r funktioner som pĂ„ olika sĂ€tt Ă€r delaktiga i demokratins fortlevnad sakta men sĂ€kert urholkas. En populĂ€r tolkning av detta Ă€r att folk i allmĂ€nhet Ă€r lite lagom Facebook-förslappade och bara vĂ€ljer enkla strider. Det Ă€r visserligen enkelt att gĂ„ med i en protestgrupp pĂ„ Facebook, men det Ă€r banne mig inget som Ă€r enkelt med att stĂ„ ansikte mot ansikte med en skock vrĂ„lande nazister, sĂ„ den tolkningen hĂ„ller inte. Jag tror att folk i allmĂ€nhet Ă€r mĂ„na om sin demokrati och stĂ€ller upp nĂ€r de upplever att den Ă€r hotad. Problemet Ă€r att det Ă€r svĂ„rare att kĂ€nna igen mer subtila hot, alla de hot som inte stĂ„r dĂ€r med en naziflagga i ena handen och ett basebolltrĂ€ i den andra. HĂ€r finns ett viktig pedagogiskt ansvar, som alltför fĂ„ beslutsfattare axlar. Nyligen firade Riksarkivet 400-Ă„rsjubileum i Stockholm. Samtidigt gick Museernas vĂ„rmöte av stapeln i Malmö. I Stockholm talade förintelseöverlevaren HĂ©di Fried om vikten av att minnas historien och att applicera den pĂ„ samtiden. I Malmö diskuterade man museernas bistra ekonomiska villkor, trots allmĂ€nt intresse och i alla internationella jĂ€mförelser fantastiska besökssiffror. Glappet Ă€r uppenbart. VĂ„rt kollektiva minne Ă€r centralt för demokratins överlevnad, men marginaliserat i den politiska debatten. Under de senaste Ă„rtiondena har humaniora utsatts för en aktiv devalvering. Man har lite nedlĂ„tande talat om humaniora som âmjukâ vetenskap. Den har helt enkelt inte ansetts lika potent och relevant som naturvetenskapen. I bĂ€sta fall har humaniora betraktats som ett rart sĂ€rintresse eller ren underhĂ„llning, i vĂ€rsta fall som helt ointressant. Rent praktiskt och politiskt spelar det faktiskt inte sĂ„ stor roll, eftersom resultatet Ă€r detsamma: otillrĂ€ckliga satsningar pĂ„ humaniora hĂ€r och nu och i förlĂ€ngningen kollektiv minnesförlust och demokratiurholkning. En annan demokratisk funktion i skottlinjen Ă€r de kommunala kommunikatörerna. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng fĂ„r de i media personifiera det ultimata slöseriet med skattepengar. Det faktum att kommunikatörernas specialkompetens och arbete gör det möjligt för fler att vara en aktiv del av den lokala demokratin tycks inte spela nĂ„gon roll. De kostar ju pengar! Ja, demokrati Ă€r inte nĂ„got som uppstĂ„r ur intet. Den Ă€r inte heller gratis. Demokrati krĂ€ver aktiv handpĂ„lĂ€ggning varje dag, inte bara nĂ„gra uppskruvade valmĂ„nader vart fjĂ€rde Ă„r. Det betyder att vi mĂ„ste satsa tid, energi och pengar pĂ„ alla de funktioner som Ă€r med och upprĂ€tthĂ„ller den. Det betyder ocksĂ„ att beslutsfattare mĂ„ste ta hĂ€nsyn till historien och tĂ€nka lĂ„ngsiktigt.
Demokrati krĂ€ver aktiv handpĂ„lĂ€ggning varje dag, inte bara nĂ„gra uppskruvade valmĂ„nader vart fjĂ€rde Ă„r. I slutet av maj kommer den av regeringen bestĂ€llda StridsĂ„tgĂ€rdsutredningen. Det har kommit signaler om att den kommer att lĂ€gga förslag som utökar fredsplikten, vilket i klarsprĂ„k betyder en begrĂ€nsning av strejkrĂ€tten och organisationsrĂ€tten och dĂ€rmed ocksĂ„ en förĂ€ndring till det sĂ€mre av den svenska partsmodell â en modell som tjĂ€nat samhĂ€llet och demokratin vĂ€l. Den lĂ„nga konflikten i Göteborgs hamn som gjorde att utredningen kom till stĂ„nd nĂ€rmar sig en lösning. Det borde inspirera politikerna till att kasta eventuella utredningsförslag om en försvagad partsmodell pĂ„ skrĂ€phögen, men vem vet? Det Ă€r faktiskt inte speciellt konstigt att folk i allmĂ€nhet inte gĂ„r man ur huse nĂ€r den politiska ansvarslöshetens droppar urholkar den demokratiska stenen. Man upplever helt enkelt inte museer, arkiv, bibliotek och kommunal kommunikation som samhĂ€llsbĂ€rande funktioner. Det Ă€r praktiskt att fĂ„ kommuninformation och visst Ă€r det trevligt att besöka ett museum eller bibliotek en regnig söndag, men upplevs det som fundamentalt för demokratin? Nej, knappast. Om det vore det sĂ„ skulle vĂ€l bĂ„de politiker och media behandla dem mer varsamt, eller hur?
Ja, det kan man ju tycka. Utan ett kollektivt minne av vad som varit och ny frisk information om vad som Ă€r pĂ„ gĂ„ng hĂ€r och nu stĂ„r sig demokratin slĂ€tt. I mötet av det gamla och det nya uppstĂ„r den demokratiska möjligheten att bilda vĂ„r alldeles egna uppfattning om vĂ€rlden omkring oss och vĂ„r plats i den. Det mĂ„ste vi alla ta pĂ„ största allvar. Anna Troberg, förbundsordförande i DIKÂ