Har du märkt att en rad arbetsgivarorganisationer – till exempel Svenskt Näringsliv och Almega och deras allierade – plötsligt snubblar över varandra på tidningarnas debattsidor i syfte att försöka skjuta ned idén om en generell arbetstidsförkortning i sank? Det beror på tre saker:
Olika former av arbetstidsförkortning har lyfts upp till förhandlingsbordet i avtalsrörelsen.
LO presenterar inom kort sin arbetstidsutredning och de delrapporter som hittills släpps har visat på flera fördelar med kortare arbetstid.
Socialdemokraternas kongress – där frågan om arbetstidsförkortning är en av de stora snackisarna – stundar.
Detta oroar naturligtvis arbetsgivarsidan. Det oroar dem faktiskt så till den milda grad att de glatt målar upp skräckscenarier som varken går att härleda till forskningsresultat eller praktisk erfarenhet. De går på magkänsla och det gynnar ingen, inte ens dem själva.
Mycket har hänt sedan 40-timmarsveckan infördes
40-timmarsveckan spikades av riksdagen 1973. Då rasade Vietnamkriget. Abba förlorade i Schlagerfestivalen. Kreditbanken på Norrmalmstorg fick besök av rånare som fick prata direkt med statsminister Olof Palme i telefon. 1973 hade man inte flygskam, man skämdes inte ens när man kedjerökte i kabinen. På kontoret fanns inte datorer, mejl eller AI utan skrivmaskiner, snigelpost och stenograferande sekreterare.
Det har hänt en hel del sedan dess. Till exempel producerar en arbetstagare i dag nästan lika mycket som två och en halv arbetstagare gjorde 1973. Den tekniska utvecklingen gör att vi kan arbeta långt mer effektivt än i början på 70-talet. Men, vi ser också högre krav på tillgänglighet som leder till ökad stress och rusande sjuktal. Vi förväntas också fortsätta att arbeta allt högre upp i ålder. Det är en ekvation som inte håller. Människor jobbar sönder sig. Det kan vi naturligtvis ur ett fackligt perspektiv aldrig acceptera.
Alla yrkesgrupper måste med – det handlar om solidaritet
Det är mycket bra att allt fler får kortare arbetstid genom kollektivavtal, men riktigt bra blir det inte förrän alla får en lagstadgad generell arbetstidsförkortning. Det handlar om solidaritet. Alla yrkesgrupper måste med.
Det är naturligtvis ingen slump att LO släpper sin arbetstidsutredning precis före Socialdemokraternas kongress. Man vill sätta press. Det vill många andra också. Just nu pågår det ett massivt arbete runt om i landet för att få Socialdemokraterna med på tåget. Om det lyckas, så kommer frågan om arbetstidsförkortning plötsligt att bli något som alla partier måste förhålla sig till. Det vore mycket bra. Det är också det arbetsgivarorganisationerna är rädda för och det är därför de nu larmar och gör sig till.
Oavsett vad Socialdemokraterna beslutar, så kommer DIK att fortsätta kräva en justering av arbetstidslagen som ger alla rätt till sänkt arbetstid med bibehållen lön. Det handlar om livskvalitet. 40-timmarsveckan är trots allt lika passé som att kedjeröka på flyget.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK