Årets lönerapport är här. DIK:s medlemmar fick i genomsnitt den högsta procentuella löneökningen på tio år: 4,6 procent. Det innebär också en reallöneökning – på 1,8 procent – vilket inte skett på de senaste tre åren. Detta är mycket goda nyheter. Samtidigt finns det utmaningar. Det kommer att ta tid att ta igen de år som präglades av hög inflation och reallönetapp.
Lön är dock inte ”bara” kronor och ören i plånboken i utbyte mot utfört arbete. Det finns också en annan sida av lönemyntet. Lön är nämligen också ett verktyg – måhända ett yxigt sådant, men dock – för att värdera en rad andra saker. Till exempel, den tid du lade ner på utbildning, all erfarenhet du genom åren byggt upp, den energi och det engagemang med vilken du tar dig an ditt arbete, men också vilken status ditt yrke har i samhället.
Högst löneökning på 10 år – men många halkar efter
Det är mycket bra med den högsta procentuella ökningen på 10 år. Det är också bra att reallöneökningar äntligen är tillbaka. Men, vi måste även prata mer om lönen utifrån alla dessa andra vinklar, om lönens funktion som erkännande och uppskattning. Då blir det nämligen ganska uppenbart att många av DIK:s medlemmar halkar efter.
Här finns till exempel de som verkar inom kultursektorn och de som arbetar med kommunikation i samhällets tjänst. Trots många år i skolbänken, god erfarenhet och en passion för uppdraget, samt samhällets uppenbara skriande behov av både kultur och kommunikation, vittnar det magra lönekuvertet om den låga status dessa områden oförtjänt har. Det är sorgligt, men tyvärr inte så förvånande.
Utan kulturen står sig både individen och samhället slätt, men kulturarbete betraktas fortfarande av många som något som grundas i ett kall. Det är naturligtvis inget fel i att ha ett personligt kall, men dessvärre tenderar yrken med den stämpeln att förbli lågavlönande. Möjligheten att få jobba med kultur anses liksom vara lön nog. Men, alla som någonsin behövt betala en hyra eller elräkning vet naturligtvis att så inte är fallet.
Kultur och kommunikation är inte slöseri med skattepengar
Situationen blir inte heller bättre av att man från politiskt håll utmålar stora delar av kultursektorn som en bortskämd kulturelit som vill vältra sig i andras skattepengar. (Hej, kulturministern!) Påståenden som dessa har ingenting med verkligheten att göra, men inställningen som ligger bakom dem påverkar i allra högsta grad verkligheten för kulturarbetare runt om i landet.
Kommunikatörer i allmänhetens tjänst befinner sig i en liknande situation. Å ena sidan axlar man ansvaret för att alla i Sverige ska få tydlig och korrekt samhällsinformation till vardags i kris och krig. Å andra sidan befinner man sig under ständig populistisk attack från politiker som försöker vinna populistiska poäng på att säga att offentliga kommunikatörer bara slösar bort skattepengar, trots att en utredning nyss visat på motsatsen. (Hej, civilministern!)
När kulturbudgetarna stryps, sjunker det möjliga löneutrymmet för kulturarbetare runt om i landet. När kommunikatörer i samhällets tjänst misskrediteras och undermineras, så är det de som drabbas när verksamheter ska effektiviseras (läs: dras ned). Det drabbar DIK:s medlemmar hårt och – i förlängningen - även den breda allmänheten som får ett mindre kulturutbud och sämre tillgång till information. Det kommer DIK aldrig att acceptera.
DIK jobbar för rejäla lönelyft för alla medlemmar
Därför jobbar DIK på bred front för att skapa betydligt större löneutrymme och rejäla lönelyft för alla medlemmar. En bra lön är detsamma som friheten att slippa sätta kaffet i vrångstrupen när räkningarna trillar in. En bra lön är också känslan av erkännande och uppskattning på jobbet. En bra lön är nyckeln till ett gott liv.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK