Stora förändringar sker sällan plötsligt och dramatiskt. De sker steg för steg. Ett bibliotek stänger en timme tidigare. En skolklass hoppar över ett museibesök. En replokal stängs. Kommunarkivet får husera i ett skyddsrum ett år till. Kulturskolan får skära ned lite till.
Ingen enskild förändring känns avgörande, men den ackumulerade effekten av dem är förödande. Plötsligt står man där och undrar hur i hela friden vi hamnade här.
Tillgången till kultur har blivit ett rent postnummerlotteri
DIK:s nya rapport ”Var i landet satsar man mest – och minst – på kulturen?” handlar om kulturens finansiering och hur den blivit ett rent postnummerlotteri. Den visar att känslan av att mattan ryckts bort under fötterna på den svenska kultursektorn inte är inbillning. De offentliga satsningarna på kultur har de senaste åren minskat kraftigt.
Jämför man med 2018, ett helt vanligt år före pandemin, så kan man konstatera att kulturen fick omkring 2 miljarder mindre år 2024. Staten står – efter Tidöregeringens tillträde – för tre fjärdedelar av tappet, alltså 1,5 miljarder. Regionerna minskar också, medan kommunerna tappert försöker att hålla emot. Det märks.
Nedskärningarna drabbar DIK:s medlemmar i vardagen
För DIK:s medlemmar är detta inte abstrakta siffror. Det är vardag. Resultatet är öppettider som krymper, projekt som pausas och viktigt arbete man måste välja bort trots att man vet att det egentligen behöver göras. Det innebär också ensamarbete, mindre löneutrymme och sämre arbetsmiljö.
Samtidigt sjunger kulturministern okritiskt den privata finansieringens lov. Privat finansiering kan vara bra. Många kulturverksamheter arbetar redan helt eller delvis med privat finansiering. Privata pengar är dock inget vi kan bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden på. Den kräver politiskt ansvarstagande och långsiktig, stabil finansiering.
Kan en rapport göra skillnad?
Men kan en rapport göra skillnad? Ja! Den har diskuterats i TV4, SVT, i en debattartikel i Expressen och i många andra mediekanaler runt om i landet. Rapporten har därmed tvingat ut en motvillig kulturminister på banan, väckt regionala och lokala diskussioner och mobiliserat andra organisationer kring den kulturella välfärden.
Vi kan inte fortsätta prata om kultur som gemenskap och samtidigt finansiera den som ett särintresse. Detta är därför bara början. Del två och tre av rapportserien kommer senare under våren. Håll utkik! Till dess, skriv gärna under vår namninsamling för att stoppa nedskärningarna i kulturen.
Migrationspolitiken skapar stora problem
När vi nu talat om hur vi bygger samhället bättre tillsammans, så ligger en annan fråga som påverkar oss alla både privat och på jobbet nära till hands: migrationspolitiken. Politiken pratar om sammanhållning, men bygger system som drar isär.
Det är uppenbart att allt fler av de migrationspolitiska förslag och lagar som lyfts fram skapar stora problem. De är inhumana och skapar dessutom problem för både forskning och arbetsmarknad. Konsekvenserna märks redan.
Vi förlorar arbetskraft, tankekraft och tillit
Det är inte rimligt att helt vanliga skötsamma människor som byggt sina liv i Sverige ska ryckas upp med rötterna och kastas ut ur landet. Vi förlorar alla på det. Vi förlorar familj, vänner och skol- och arbetskamrater. Vi förlorar arbetskraft, tankekraft och tillit. Till syvende och sist förlorar vi också oss själva. Det är ett högt pris.
Om vi struntar i de grundläggande mänskliga rättigheter och rättsprinciper som vi byggt vårt land på, så är vi bara Sverige till namnet. Vi är inte längre Sverige i den djupare mening som är så viktig att värna. Här kan DIK och andra fackförbund göra skillnad. Jag har skrivit mer om detta i Magasin K. Läs och sprid gärna!
DIK:s medlemmar inger hopp
Låt mig avsluta där jag började: i vardagen. För mitt i alla siffror och politiska beslut finns något som fortfarande ger hopp. Det är ni. Medlemmar som varje dag – trots begränsade resurser – med stor professionalitet och envishet skapar mening och sammanhang.
Varken tillgången till kultur eller grundläggande rättigheter ska avgöras av postnummer, tur eller tillfälliga politiska nycker.
Därför fortsätter DIK att driva opinion, visa på fakta och stå upp för våra värderingar. Inget händer av sig själv. Förändring börjar när någon säger: Det här spelar faktiskt roll.
Och det gör det. Varje dag.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK