Ă rets vĂ€lförtjĂ€nta vinnare av DIK:s pris LĂNK SAKNASblev nyligen Centrum för NĂ€ringslivshistoria. De fick priset för sitt snabbfotade arbete med att tidigt börja samla in information som kommer att vara helt oumbĂ€rlig för vĂ„r framtida förstĂ„else av covid-19-pandemin. Stort grattis till dem!
Det Àr lÀtt att glömma att arkivering inte bara handlar om att blicka bakÄt, utan ocksÄ i allra högsta grad om att blicka framÄt. NÀr vi dokumenterar samtiden ger vi framtiden verktyg att hantera de utmaningar den oundvikligen kommer att stÀllas inför. Det Àr en svÄr uppgift, speciellt i en tid som genererar enorma mÀngder information varje dag, timme och minut. För att det överhuvudtaget ska fungera krÀvs lÄngsiktig och god finansiering, en tydlig digital strategi och löpande kompetensutveckling för arkivarierna som ju Àr de som ska göra det hela möjligt.
Arkivutredningens betĂ€nkande âHĂ€rifrĂ„n till evighetenâ presenterades i slutet av 2019 och fick ett lite ljummet mottagande. Sedan dess har det varit ganska tyst. Pandemin har lagt en blöt filt över det mesta. Samtidigt Ă€r faktiskt pandemin en högaktuell pĂ„minnelse om arkivens och arkivariekompetensens betydelse för samhĂ€llet.
Runt om i landet vittnar arkivmaterial om tidigare generationers erfarenheter av det vi just nu genomlever. DĂ€r finns berĂ€ttelser om skolor dĂ€r stora delar av lĂ€rarkĂ„ren Ă€r sjukskriven, om smitta som sprids extra snabbt bland trĂ„ngbodda och om överfulla sjukhus med sönderarbetad personal. DĂ„ â för drygt hundra Ă„r sedan â handlade det om spanska sjukan. I dag handlar det om covid-19. Vad nĂ€sta kris blir Ă€r svĂ„rt att veta, men att vi kommer att stĂ„ bĂ€ttre rustade tack vare den information som samlats in under tidigare kriser rĂ„der det ingen tvekan om.
Arkivsektorns utmaningar Àr mÄnga. Arkivutredningen ringar in dem, men svÀvar pÄ mÄlet och levererar mÄnga gÄnger alltför otydliga förslag som inte tar höjd för de faktiska ekonomiska konsekvenserna. Det Àr problematiskt och nÄgot som DIK lyft i sitt remissyttrande. Dels för att Sverige hÄller pÄ att hamna i ett digitalt bakvatten, dels för att arkivarierna hamnar i klÀm nÀr de inte fÄr rÀtt förutsÀttningar för att utföra sitt arbete.
Den tekniska utvecklingen har skapat fantastiska möjligheter att digitisera fysiska samlingar och massdigitalisera information. Sverige har dock halkat efter andra lÀnder betÀnkligt pÄ detta omrÄde. Det tycks saknas en tydlig politisk vilja framÄt i dessa frÄgor. Medan politikerna velar vÀxer berget av ogjort digitiserings- och digitaliseringsarbete. Det Àr extremt olyckligt, eftersom det egentligen knappast Àr en frÄga om huruvida detta arbete alls ska göras, utan snarare en frÄga om hur mycket information som kommer att gÄ förlorad medan vi vÀntar pÄ politisk initiativkraft.
Den snabba digitala utvecklingen stĂ€ller ocksĂ„ höga krav pĂ„ arkivariernas kompetens. PĂ„ knappt trettio Ă„r har vi gĂ„tt frĂ„n telefonmodem och floppydiskar till fiberuppkoppling och AI â och utvecklingen fortsĂ€tter. En god akademisk arkivarieutbildning Ă€r en sjĂ€lvklar nödvĂ€ndighet, men utan kontinuerlig kompetensutveckling genom hela yrkeslivet riskerar den att snabbt bli förĂ„ldrad.
Som sĂ„ ofta kokar detta ned till ekonomi. Varken teknisk utveckling eller kompetensutveckling Ă€r gratis. Arkivsektorn Ă€r i stort underfinansierad â bĂ„de i stat, kommun, region och enskild sektor â och har sĂ„ varit under lĂ„ng tid. Arkivutredningen föreslĂ„r visserligen ett ökat fokus pĂ„ digitalisering och digitalt bevarande och insatser för fortbildning, men man föreslĂ„r inte ekonomiska medel pĂ„ en nivĂ„ som skulle kunna göra reell och lĂ„ngsiktig skillnad.
Digitaliseringen Àr inte nÄgot som kommer. Den har redan kommit och nu hÄller den pÄ att springa ifrÄn oss. FrÄgan Àr inte vad det kostar att bevara dÄtiden och samla in nutiden för framtiden. FrÄgan Àr vad vi fÄr betala om vi inte gör det.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK