Första gĂ„ngen jag stod ansikte mot ansikte med nazister var 1991. Jag var sjutton Ă„r. Det var min första musikfestival och den första gĂ„ngen jag trĂ€ffade en grupp öppet homosexuella tjejer. Jag kĂ€nde mig fri. Lycklig. Tills ett gĂ€ng skinnskallar gick förbi och skrek Ă„t oss. VĂ„r lilla grupp splittrades lika fort som den bildats. NĂ€r jag gick ivĂ€g kastade nĂ„gon en glasflaska som trĂ€ffade mig i huvudet. Blödande tog jag mig till ett Första HjĂ€lpen-tĂ€lt dĂ€r jag blev hoplimmad. NĂ„gon frĂ„gade om jag ville göra en polisanmĂ€lan. Jag sa nej. En polisanmĂ€lan skulle ha inneburit att mina förĂ€ldrar fĂ„tt veta nĂ„got om mig som jag inte var redo att berĂ€tta. Den andra gĂ„ngen var 2003 och jag hade för lĂ€nge sedan sparkat upp garderobsdörren. Tillsammans med tusentals andra gick jag genom Stockholm i Prideparaden. Jag kĂ€nde mig Ă„terigen fri och lycklig. Jag kĂ€nde mig trygg. Tills ett gĂ€ng Nationaldemokrater stormade paraden alldeles framför mig och mina vĂ€nner. PĂ„ nĂ„gra sekunder trasades allas trygghet sönder. NĂ„gra liv förĂ€ndrades för alltid. Den tredje gĂ„ngen valde jag sjĂ€lv att möta nazisterna. Det var i Almedalen 2017. En ensam man stod i tyst protest med ryggen vĂ€nd mot Nordiska MotstĂ„ndsrörelsen. Jag stĂ€llde mig bredvid honom. Och dĂ€r stod vi, oftast helt ensamma. Nazisterna blĂ€ngde och filmade oavbrutet. De grupperade sig och svepte om och om igen förbi oss sĂ„ nĂ€ra det Ă€r möjligt utan att faktiskt röra. Mannens enda trygghet var en volym Gunnar Ekelöf-dikter. Min var en regnbĂ„gsflagga. SĂ„rbara, och vĂ€l medvetna om att ingen skulle hinna till vĂ„r undsĂ€ttning om nazisterna Ă€ndrade taktik, stod vi Ă€ndĂ„ kvar. PĂ„ eftermiddagen anslöt vi oss till den Ă„rliga MĂ„ngfaldsparaden. Den leddes av outgrundlig anledning genom en trĂ„ng passage mitt emellan Sverigedemokraternas och NRM:s nĂ€sten. 2000 hbtq-personer med vĂ€nner tvingades löpa gatlopp mellan SD:s nĂ€rodlade nyanser av brunt och nazisternas högtalarförstĂ€rkta hatvrĂ„l om vit kĂ€rnfamiljsrevolution utan pardon. Mitt i paraden, bara nĂ„gra fĂ„ meter frĂ„n nazisterna insĂ„g jag att det enda mellan dem och oss var en ynka dialogpolis. Det fanns fler poliser, men för lĂ„ngt bort. Katastrofen 2003 kĂ€ndes nĂ€ra. Nazisterna i Visby skrĂ€mde mig, men insikten om att samhĂ€llet inte Ă€r bĂ€ttre rustat för att skydda oss skrĂ€mde mig mer. HĂ€r kan och mĂ„ste den svenska fackföreningsrörelsen göra reell skillnad. Vi jobbar varje dag för att mĂ€nniskor ska fĂ„ uppleva respekt och jĂ€mlikhet pĂ„ jobbet. Det kan vi bara göra om detsamma finns i resten av samhĂ€llet, i vardagen utanför jobbet. Faktum Ă€r att om de mörka krafterna vinner kan facket inte göra nĂ„got alls â inte ens existera. Vi mĂ„ste stĂ„ upp för det som gör vĂ„rt samhĂ€lle starkt â demokrati, jĂ€mlikhet och mĂ„ngfald. Det rĂ€cker inte att göra det en vecka om Ă„ret. Det Ă€r 51 veckor för lite. Nej, vi mĂ„ste göra det varje dag. Det finns mĂ„nga problem att lösa, men det Ă€r faktiskt lĂ€tt att vara en del av lösningen.
NĂ€r jag klev in genom dörren pĂ„ DIK som nyvald förbundsordförande förutsatte ingen att jag hade en man. De som visste att jag har en fru refererade till henne som om de aldrig gjort nĂ„got annat. De som inte visste det höjde inte ens ögonbrynen nĂ€r de fick veta. Det var inte en slump. Det var resultatet av DIK:s aktiva arbete med mĂ„ngfaldsfrĂ„gor och kanslipersonalens eget beslut att vara en del av en positiv samhĂ€llsförĂ€ndring. Min dröm Ă€r att alla lika okomplicerat ska fĂ„ vara sig sjĂ€lva bĂ„de pĂ„ jobbet och pĂ„ fritiden â oavsett vem de rĂ„kar vara. Du kan förverkliga den genom dina val. Det kommer alltid att finnas antidemokratiska och diskriminerande krafter i samhĂ€llet, men sĂ„ lĂ€nge vi andra konsekvent arbetar för att upprĂ€tthĂ„lla, förbĂ€ttra och utbilda om alla de rĂ€ttigheter som tidigare generationer kĂ€mpat sig till kommer de mörka krafterna aldrig att vinna. Den 5 augusti gĂ„r jag med Saco i Prideparaden i Stockholm. HĂ€ng pĂ„! Anna Troberg Förbundsordförande