En dag kommer jag att skriva en ledartext som inte innehĂ„ller ordet âcoronakrisâ. Den dagen Ă€r dock inte i dag. Krisen fĂ€rgar allt. Den vĂ€nder upp och ned pĂ„ det mesta, men den tydliggör ocksĂ„ genom att stĂ€lla saker och ting pĂ„ sin spets.
Kultursektorn var redan före coronakrisen i mÄnga delar underfinansierad. Ju lÀngre krisen pÄgÄr, desto tydligare blir det att Àven de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen Àr otillrÀckliga. De drygt 500 allmÀnna kulturmiljonerna och de 319 öronmÀrkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att rÀcka lÄngt. Till exempel var museisektorn redan hÄrt pressad och nu har situationen snabbt förvÀrrats avsevÀrt.
De extra anslag som regeringen delat ut till sektorn tĂ€cker inte de behov som finns runt om i landet. DIK kan konstatera att varsel och permitteringar tyvĂ€rr har blivit vardagsmat â Ă€ven pĂ„ de museer som faktiskt nĂ„s av regeringens riktade insatser. De som inte gör det â till exempel lĂ€nsmuseer och andra regionala och kommunala museer â Ă€r Ă€n mer utsatta och i skriande behov av stöd. De har huvudmĂ€n. Det Ă€r dags för dem att axla sitt ansvar. Det handlar naturligtvis om att rĂ€dda jobb, men ytterst ocksĂ„ om att slĂ„ vakt om vĂ„rt kulturarv och om den plattform för allsköns kultur som museerna utgör.
Sedan finns det förstÄs ocksÄ de dÀr sakerna som inte tycks lÄta sig rubbas ens av en pandemi. LAS-utredningen rullar till exempel pÄ som om ingenting hade hÀnt. Utredningen förordar bland annat fler undantag i turordningsreglerna och en förlorad möjlighet att ogiltigförklara uppsÀgning under tvistetiden. Exakt var detta kommer att hamna efter remissrundor och debatt Àr naturligtvis omöjligt att sÀga, men en sak Àr sÀker. PÄ den fackliga sidan mobiliseras det just nu ordentligt och DIK kommer att dra sitt strÄ till stacken hela vÀgen. Till exempel mÄste det lÀggas betydligt mer krut pÄ kompetensutveckling och bÀttre omstÀllningsmöjligheter. LAS-utredningen borde aldrig ha initierats och i en otrygg tid som denna borde den omedelbart slÀngas i papperskorgen.
Ăven den politiska populismen lever och frodas, trots omstĂ€ndigheterna. Minns ni den hetsiga debatten om de regionala och kommunala kommunikatörernas vara eller inte vara? Den har rasat i bland annat Göteborg och Uppsala â och nu Ă€ven i Malmö. Att vĂ„rdslöst svara pĂ„ frĂ„gan om hur mĂ„nga kommunikatörer som behövs i samhĂ€llets tjĂ€nst, utan att ha en aning om vad de gör och vilka behov som finns Ă€r alltid mĂ€rkligt. Men, att göra det mitt i en kris som kanske tydligare Ă€n nĂ„gonsin sĂ€tter ljuset pĂ„ bĂ„de vĂ„rt behov av och krav pĂ„ löpande kommunikation Ă€r faktiskt bara dumt.
Slutligen, vill jag passa pĂ„ att tipsa om #dikfika. En viktig och rolig del av mitt uppdrag som förbundsordförande Ă€r att resa runt och trĂ€ffa lokalfackliga och medlemmar runt om i landet. Det gĂ„r â av naturliga skĂ€l â tyvĂ€rr inte nu. Men, det gĂ„r ju som tur Ă€r att trĂ€ffas digitalt och att utbyta erfarenheter och tankar pĂ„ det sĂ€ttet. SĂ„, om du och/eller dina kolleger vill fika med mig, sĂ„ Ă€r det bara att mejla ulrika.mansson@dik.se sĂ„ ordnar hon med det praktiska.
Och med det hoppas jag att ni alla â trots allt â fĂ„r en riktigt fin sommar!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK