Det Àr fantastiskt att sÄ mÄnga Àntligen vÄgar berÀtta om de sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för. Samtidigt Àr det djupt deprimerande och ibland rent smÀrtsamt att inse hur stora delar av samhÀllet som fortfarande gÄr runt med skygglappar och hellre misstÀnkliggör de utsatta Àn rubbar det tysta status quo som Àr förövarnas favorithabitat.
Jag Àr inte det minsta överraskad över mÀngden vittnesmÄl. Jag kÀnner inte en enda kvinna som inte sjÀlv skulle kunna bidra med sina egna #metoo-historier. Inte historia i singular, utan historier i plural. Det hÀr handlar nÀmligen i princip aldrig om engÄngshÀndelser. Det Àr mönster som kommer att upprepas tills vi som samhÀlle sÀger stopp och systematiskt börjar agerar dÀrefter.
Med tanke pĂ„ de framsteg som gjorts inom arbetsmiljöomrĂ„det skulle man ju kunna tro att man Ă„tminstone skulle fĂ„ slippa plumpa kommentarer och trevande hĂ€nder pĂ„ jobbet, men sĂ„ Ă€r det tyvĂ€rr inte. Arbetsplatsen Ă€r pĂ„ intet sĂ€tt en fredad zon. TvĂ€rt om. Ăvergrepp pĂ„ arbetsplatsen rör sig dessutom ofta nedĂ„t i hierarkin. NĂ€r man befinner sig i beroendestĂ€llning till förövaren mĂ„ste man dĂ€rför inte bara hantera sjĂ€lva övergreppet, utan Ă€ven svĂ„ra tankar kring vad som hĂ€nder med jobbet om man sĂ€ger ifrĂ„n.
SjĂ€lv har jag pĂ„ en tidigare arbetsplats upprepade gĂ„nger tvingats dela hotellrum med en chef som tillbringade all tid pĂ„ rummet spritt sprĂ„ngande naken. Organisationens stĂ€ndigt sviktande ekonomi âkrĂ€vdeâ att vi delade rum. Tydligen sviktade ekonomin aldrig lika mycket nĂ€r han reste med manliga kollegor, för dĂ„ delades det inga rum. En annan chef pĂ„ samma arbetsplats klĂ€mde mig ogenerat pĂ„ brösten inför alla kolleger pĂ„ en personalfest. Alla sĂ„g och exakt ingen sa nĂ„got. NĂ€r jag till slut lyfte att det fanns uppenbara problem med sexism inom organisationen blev jag idiotförklarad.
Men, det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker. Det Àr du som bestÀmmer var dina grÀnser gÄr. NÀr nÄgon tar sig friheten att kliva över dem har du all rÀtt i vÀrlden att stÀlla till ett jÀkla liv och alla runtomkring har ett ansvar att lyssna och ta saken pÄ allvar. Tystna inte om nÄgon försöker tysta dig. Ta saken vidare. Lyssnar inte din chef? GÄ till nÀsta chef. Lyssnar inte den chefen heller? Det hÀnder tyvÀrr, men misströsta inte. Som DIK-medlem Àr du aldrig ensam. Be oss om hjÀlp. Vi Àr vana att hantera den hÀr typen av frÄgor och vi stÄr pÄ din sida.
#Metoo har effektivt stört den massiva tystnad som gjort det sÄ lÀtt för förövare att systematiskt, Är ut och Är in, krÀnka kvinnor i sin omgivning. LÄt oss fortsÀtta att störa den. Varje gÄng nÄgon utsÀtter nÄgon annan för sin egen totala grÀnslöshet mÄste vi protestera och agera. Vi mÄste vÀgra tystnaden och stÀlla till ett jÀkla liv. Det Àr den finaste gÄvan vi alla kan ge oss sjÀlva, mÀnniskor i vÄr nÀrhet och samhÀllet i stort. Behöver du och dina kolleger hjÀlp att bryta tystnaden? Ring DIK. Vi finns dÀr för er.
Anna Troberg
Förbundsordförande DIK