Ibland gör omvÀrldsbevakningen mig förvirrad. Och ju mer jag omvÀrldsbevakar, desto mer förvirrad blir jag. Ta till exempel den hÀr frÄgan om Europas framtid. Vart Àr Europa och EU pÄ vÀg? Med Brexit, Spanien/Katalonien och konservativa nationalistiska krafter i rörelse inom hela unionen Àr det högst relevant att stÀlla frÄgan: Quo Vadis, Europa?
Varför ska ett fackförbund och dess medlemmar bry sig om Europas och EU:s framtid? Det finns ett enkelt skÀl. EU Àr i dag en integrerad del av den svenska demokratin, precis som kommuner, landsting/regioner och stat Àr det. Det gÄr liksom inte att tÀnka bort EU nÀr man tÀnker Sverige.
Hur ser dÄ framtiden ut för Europa och EU? För nÄgra mÄnader sedan lade EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker fram en vitbok i EU-parlamentet om Europas framtid. Mottagandet var blandat. Mottagandet var till och med sÄ blandat att Juncker för ett ögonblick förlorade sjÀlvbehÀrskningen i talarstolen och bröt ut:
â Merde! Vad vill ni att jag ska göra?
Ja, vad vill vi som europeiska medborgare att kommissionen och dess ordförande ska göra? EU-kommissionens vitbok innehÄller fem framtidsscenarion för det europeiska samarbetet:
FortsÀtta som förut
Enbart den inre marknaden
De som vill ha mer gör mer
Göra mindre men göra det effektivare
Göra mycket mer tillsammans
Kommissionen gör i sin vitbok helt enkelt en sorts helgardering, allt kan hÀnda utom det otÀnkbara: att unionen vittrar sönder. Och som om fem olika framtidsscenarion inte rÀcker har Jean Claude Juncker senare i sitt State of the Union-tal lagt till ett personligt sjÀtte scenario. I det betonar han att EU Àr en gemenskap byggd pÄ vÀrderingar, frÀmst tre heliga principer som unionen alltid ska bygga pÄ: frihet, jÀmlikhet och rÀttsstat.
Efter att ha lĂ€st igenom kommissionens fem scenarion Ă€r det lĂ€tt att kĂ€nna sig en aning förvirrad, i bĂ€sta fall pĂ„ ett högre plan. Kommissionen vet helt enkelt inte hur framtiden kommer att se ut. Det vet ingen annan heller. De svenska fackliga centralorganisationerna â LO, TCO och Saco â har skrivit ett gemensamt yttrande över vitboken. OcksĂ„ de svenska fackens yttrande osar osĂ€kerhet och gardering inför framtiden. HĂ€r talar man dessutom om framtidsscenarion pĂ„ kort, medellĂ„ng och lĂ„ng sikt.
Om framtiden Àr osÀker, hur Àr det med historien och kulturarven? Jo tack, bra. Inom EU Àgnar man sig inte enbart Ät framtidsscenarion. EU ser ocksÄ bakÄt och har deklarerat 2018 som europeiskt kulturarvsÄr. Syftet med kulturarvsÄret Àr att uppmuntra mÀnniskor att utforska Europas rika och mÄngfacetterade kulturarv, att förstÄ dess unika vÀrde och att fundera över dess roll i vÄra liv.
Kanske borde vi hurra för att kultur och kulturarv Àntligen har fÄtt en plats i politikens centrum. Det Àr ju nÄgonting som DIK och DIK:are lÀnge har kÀmpat för. Men att hurra kÀnns inte sjÀlvklart. För ju nÀrmare kulturarvet har kommit politikens centrum, desto mer omtvistat, polariserat och politiserat har kulturarv och kulturarvsbegrepp blivit.
Vi kan se det i den svenska partipolitiken. För Sverigedemokraterna Ă€r kulturarvet en central politisk utgĂ„ngspunkt. Man kallar sig till och med âpartiet för kulturarvetâ. Denna uttalade prioritering av kulturarvet frĂ„n SD:s sida var sĂ€kert ett bidragande skĂ€l till att regering och riksdag fattade beslut om en museilag med en paragraf som explicit stadgar museernas oberoende.
Vi kan ocksĂ„ se det i kulturdebatten. De senaste Ă„rens debatt kring museernas samtida roll Ă€r en aspekt av kulturarvets ökade betydelse. Journalisten Ola Wong med flera menar att regeringen förvandlar museerna till âpropagandacentralerâ, samtidigt som kulturministern anser att hon i sjĂ€lva verket gör museerna mer oberoende. I debatten stĂ€lls bland annat normkritik och samtidsrelevans mot fackkunskap, forskning och objektivitet. Exempelvis skriver Wong i en aktuell artikel i SvD: âSedan 90-talets postmoderna vĂ„g har mĂ„nga gjort karriĂ€r pĂ„ att âproblematiseraâ institutioners och föremĂ„lssamlingars bristande kĂ€nsla för klass, intersektionalitet, minoriteter eller vilka som det för tillfĂ€llet Ă€r gynnsamt att klappa pĂ„ huvudet.â
I tider av stora omvĂ€lvningar â och vi lever just nu i en sĂ„dan â blir behovet av mening och sammanhang extra stort. NĂ€r allt omkring oss förĂ€ndras, nĂ€r allt fast förflyktigas, vill vi gĂ€rna ha nĂ„got tryggt och förstĂ„eligt att hĂ„lla fast i. FrĂ„gan Ă€r om vi finner det genom att blicka bakĂ„t eller framĂ„t?
FrĂ„gan Ă€r inte ny. Vi finner den i âdet stora grĂ€letâ pĂ„ 1600-talet mellan de moderna och traditionalisterna, dĂ€r de förra attackerade Auktoriteten och betonade förnuft och framtidstro medan de senare attackerade Utvecklingen och betonade de historiska klassikernas kunskap och föredöme.
Striden mellan de moderna och traditionalisterna förebĂ„dade Upplysningen, vilken senare tog oss in i moderniteten. Kan dagens âkulturarvsstriderâ ses som ett symptom pĂ„ modernitetens övergĂ„ng i en postmodernitet? Oavsett om vi befinner oss i modernitet eller postmodernitet, sĂ„ kan vi konstatera att den optimistiska förnufts- och framtidstro som i hög grad prĂ€glat det moderna projektet i dag Ă€r satt under press. Det gĂ€ller inte minst EU och den europeiska sammanhĂ„llningen. Framtiden upplevs inte lĂ€ngre som ett mer eller mindre sjĂ€lvklart löfte utan mer som ett annalkande hot. Och de globala hoten mot vĂ„r framtid blir allt fler, vare sig det handlar om klimat och miljö, digitalisering och arbetsliv, ekonomi, AI, migration eller krig. Det ironiska Ă€r att de flesta av dessa hot har vi sjĂ€lva skapat, förnuft och framtidstro till trots.
I denna situation kanske ett europeiskt kulturarvsĂ„r kan bidra till nĂ„got gott, för kulturarven Ă€r vĂ€rda att uppmĂ€rksamma inte bara av vĂ„r tids âtraditionalisterâ utan ocksĂ„ av de av oss som anser sig tillhöra âde modernaâ. NĂ€r framtiden ter sig sĂ„ oklar som den gör just nu kanske vĂ„ra gemensamma europeiska kulturarv inte bara kan fördjupa vĂ„r kĂ€nnedom om oss sjĂ€lva och vĂ„ra europeiska grannar, utan ocksĂ„ ge viss vĂ€gledning nĂ€r det gĂ€ller Europas framtid?