Fängelsebibliotekarien Nils: "Jag mötte andra människors fördomar när jag berättade var jag jobbade"

Berätta lite om dig själv och din bakgrund! – Jag är en 49-årig exilölänning, bibliotekarie och bibliofil som rotat sig i Mjölby och ser mig mer som en informationsspecialist än en litteraturvetare. Min passion är militärhistoria men även historia generellt, klassiker och antik litteratur, framförallt för att jag tycker att jag lär mig så mycket av det. I min tjänst på stadsbiblioteket ingår också att sköta biblioteket på Skänningeanstalten som är en anstalt för män. Den har en hög säkerhetsklass 2 och tanken är att den ska bli en av Sveriges största. 

Hur kom det sig att du sökte dig till ett fängelsebibliotek? – Jag var nyfiken på hur det skulle vara och det var väl lite grisen i säcken. Men nu har jag varit här i tolv år och stortrivs.

Var det som du trodde? Hade du några fördomar som kom på skam? – Jag var nog ganska tom och öppen. Men jag mötte andra människors fördomar när jag berättade var jag jobbade.

Vilka böcker är mest populära bland de intagna? – Litteraturen de efterfrågar är ofta väldigt avancerad litteratur. De kan ha läst bokrecensionerna i DN på morgonen eller kollat boktipsen på morgon-tv och sen vet de vad de vill läsa. Jämfört med de som kommer till folkbiblioteket så läser de intagna svårare litteratur.

"Det är extra roligt på häktet där man jobbar aktivt isoleringsbrytande när man går dit och pratar litteratur med dem."

– Det kan vara en bok om filosofi, Klas Östergrens senaste eller konstböcker. En man som skulle mucka ville ha böcker om hönsuppfödning. En av mina egna favoriter Krigets konst av Sun Tzu går också bra. Feel good är inte så populärt bland männen på anstalten. Men i häktet där det sitter en del kvinnor kan några vilja ha det. Munken som sålde sin Ferrari och andra självhjälpsböcker går också bra, och science fiction och träningsböcker. En del vill läsa krim och våldsamt innehåll, men långt ifrån alla. Det är extra roligt på häktet där man jobbar aktivt isoleringsbrytande när man går dit och pratar litteratur med dem.

Och visst har ni låtit intagna läsa in godnattsagor? – Ja! Med Godnattsagor inifrån. Det var ett projekt tillsammans med Malmö stadsbibliotek som tyvärr blev för dyrt. Men här utvecklar vi ett eget projekt kring det. Det går ut på att de intagna läser in en saga på en CD för sina barn. Ibland kan det var så att de tar en bild av sig själva som de klistrar på omslaget tillsammans med till exempel ett prinsessklistermärke. Pappan får också skicka den fysiska boken som han läst in till barnet så att barnet kan bläddra i den samtidigt som hen lyssnar. Men det viktiga är att barnet hör pappans röst. Det betalas av kriminalvården och jag fick faktiskt ett kort från en man som hade muckat där han tackade för att han fått vara med i projektet. Barnen har också tagit emot det väldigt bra. I ett fall blev barnet så stolt att hen samlade sina kusiner så att de kunde lyssna tillsammans.

"Biblioteksverksamheten är lite oljan som smörjer maskineriet ur just ett kriminalvårdsperspektiv. Här känns det verkligen som att man gör skillnad."

– Biblioteksverksamheten är lite oljan som smörjer maskineriet ur just ett kriminalvårdsperspektiv. Här känns det verkligen som att man gör skillnad. För mig är biblioteket en bildningsinstitution som hjälper människor att växa. Vi har också bokcirklar, och då är det viktigt att det blir rätt killar i gruppen. Vad har de intagna lärt dig? – Jag har utvecklats som människa och blivit mer tolerant. Och eftersom de aldrig har bråttom och inte ska någonstans, så har de lärt mig att ha bättre tålamod. Många har någon typ av diagnos och då får man ta hänsyn till det. Jag har lärt mig att känna igen det hos andra människor ute i samhället och visa mer hänsyn. Deras avancerade frågor ger mig också möjlighet att lära mig mer. När jag varit på semester och min vikarie berättar att de frågat efter Nisse så värmer det.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Man gör skillnad och det är ett otroligt omväxlande jobb både på folkbiblioteket och i kriminalvården. En nyckel är att man gillar människor.

"Jag känner att facket kämpar för mig när det gäller de större dragen, och jag gillar att DIK är med i samhällsdebatten. Det är viktigt att bibliotekarier syns och hörs."

Vad har du för relation till facket? – För mig var det naturligt att gå med i DIK som jag ser som ett fackförbund för mitt yrkesskrå. Det är viktigt med fackkunskap. Jag känner att facket kämpar för mig när det gäller de större dragen, och jag gillar att DIK är med i samhällsdebatten. Det är viktigt att bibliotekarier syns och hörs. Jag är också skyddsombud.

Har du fått hjälp av DIK? – Lön har jag kollat. Nyhetsbrevet läser jag också. Jag tycker att om man är bibliotekarie och ska gå med i facket så är DIK det självklara valet. Inte minst för att DIK inte nischar sig mot en viss sektor, utan att man kan vara med oavsett om man jobbar kommunalt, statligt eller privat. 

Vad tror du att du hade jobbat som om du inte blivit bibliotekarie? – Kanske som museitjänsteman, där jag fått utlopp för mina böjelser för militärhistoria och där man fick möjlighet att bilda allmänheten. Men om jag erbjöds uppdraget att utreda den nationella biblioteksstrategin inom kriminalvården skulle jag inte tacka nej!

Vad skrattar du åt? – Jag är lättroad. Gillar absurd och sjuk humor som Fawlty towers. Jag skrattar en del med de intagna och skulle inte kunna tänka mig att jobba på en arbetsplats där det saknas humor och inte är högt i tak. Humor är viktigt även inom kriminalvården!