Kulturen har aldrig varit så lågt prioriterad som i dag. Kulturverksamheter runtom i landet läggs ner och de som finns kvar går på knäna.
Samtidigt slår både regeringsformen och de kulturpolitiska målen fast att kulturell välfärd och tillgång till kultur är en grundläggande rättighet. Kulturen är ingen lyx eller ett särintresse – den angår alla och är en förutsättning för demokrati och sammanhållning. Trots det har den statliga kulturfinansieringen de senaste åren minskat kraftigt, både som andel av statsbudgeten och i faktiska kronor.
Sverige befinner sig i en kulturkris
Sverige befinner sig i en kulturkris och den drabbar människor hårt. När det saknas skolbibliotekarier och biblioteken drar ner drabbar det barn och ungas läsförmåga. När museerna och arkiven inte kan ta hand om kulturarvet hotas vårt kollektiva minne. När scener, teatrar och mötesplatser stänger är scrollandet på mobilen det som finns kvar.
Vi möts inte längre. Vi glider i sär. Ett samhälle utan kultur är ett samhälle som långsamt går sönder.
Oavsett nivå – nationellt, regionalt eller kommunalt – är situationen densamma. Tillgången till kultur är långt ifrån likvärdig. Var du bor, vilken bakgrund du har och vilka resurser dina föräldrar haft avgör mer än någonsin dina möjligheter.
I en orolig omvärld är kulturen viktigare än någonsin. Den bygger gemenskap, ger mening och hjälper oss att förstå både oss själva och varandra. Medan försvaret och sjukvården skyddar våra kroppar, skyddar kulturen våra inre liv och vår motståndskraft.
Vad vinner vi på kulturell välfärd?
När din mamma får sjunga i sin kör, när din dotters band hittar en replokal, när din son hittar vänner i rollspelsklubben och när du själv möter en konstupplevelse som verkligen berör – då stärks gemenskapen i samhället.
Vi behöver bygga kulturell välfärd – för att jämna ut skillnader, för att stå starkare i kris och för att bygga broar mellan människor. Vi behöver kultur för att samhället ska fungera.